Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kritiken från oppositionen har varit massiv angående Somaliapengarna. Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Lövin har svårt att se situationen ”som något annat än ett försök att muta den somaliska regeringen”.
Bakgrunden är Ekots och DN:s avslöjanden. Kortfattat handlar det om att 100 miljoner av svenskt bistånd har slussats över till en organisation som står den somaliske premiärministerns nära, samt att Sverige betalar tre tjänster i Somalias regeringskansli. I gengäld ska landet ta emot ett antal utvisade somaliska medborgare från Sverige.
Somalia är världens näst mest korrupta land. Biståndsminister Benjamin Dousa (M) och migrationsminister Johan Forssell (M) har båda, upprepade gånger, sagt att de har nolltolerans mot korruption. Men trots att flera experter har lyft de potentiella problemen verkar de inte oroade alls.
Och SR visade nyligen (18/12) att en av tjänsterna som Sverige betalar för är en högt uppsatt kanslichef hos den somaliske premiärministern, som varit inblandad i hanteringen av svenska biståndspengar. Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, kommenterar: ”Då borde man väl kanske hantera såna här saker på ett mer varsamt sätt. När man inser att man är i en miljö där risken för korruption är väldigt, väldigt stor. Då är det kanske inte så här man skulle förfara riktigt”.
Nej, inte riktigt va? Men de svenska ministrarna har upprepade gånger gjort utsagor som visat sig vara felaktiga, och vägrar erkänna, eller inse, vad kritiken går ut på. Att få länder att ta emot utvisningsdömda brottslingar är bra, och att ställa krav för bistånd är inte nödvändigtvis fel. Men fallet med Somaliapengarna är tvärtom: De har ställt krav på Sverige.
Men fallet med Somaliapengarna är tvärtom: De har ställt krav på Sverige
I en tid när regeringen sänker biståndet och pratar om att prioritera, är det inte hjälp till utsatta man prioriterar, utan detta.
Somalia, vars ledare uttryckt antisemitism och stöd för Hamas, har fått välja biståndsorganisation och fått tre tjänster betalda.
Och Dousa och Forssell är så nöjda att de vill få till liknande upplägg med fler länder.
De har redan nämnt Syrien, en osäker ny stat med en man som nyss betraktades som terrorist som ledare. Är det alls några länder som ska undantas Sveriges stora penningbörs för utvisningsbistånd? Är regeringen till exempel beredd att stödja talibanerna?
Och vilka mer delar av bistånds- och utrikespolitiken är de redo att sälja för andra ändamål, nu när de gjort klart att det ligger på bordet?
I november sände ”Konflikt” i P1 ett avsnitt om hur regeringen svängt mer till Marockos fördel i frågan om ockupationen av Västsahara. Benjamin Dousa avböjde intervju. Lite senare i november fick Sverige till ett avtal kring brottslighet med Marocko. Sett till regeringens nya köp- och sälj-strategi skapar det frågan: Är det en tillfällighet?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Ska Europa vara en spelare – eller bli en del av spelplanen?
DN:s ledarredaktion: Tänk om Trump i stället valt att stötta Ukraina och pressa Putin
