Häromdagen bad vår 8-åring mig att berätta några gåtor innan han skulle somna. Jag började lite trött med de två tomaterna och blev direkt avbruten med den avmätta repliken: ”Hej ketchup”, följt av uppmaningen: ”Kom på något bättre!!”. Tyvärr kändes det generande tomt i gåtskafferiet, så jag tog min flykt till mobilen och Chat gpt.
Kan du föreslå en gåta för en åttaåring? frågade jag den senaste versionen.
Chat gpt svarade:
”Vad kan du fånga men inte kasta? En förkylning”.
När jag läste förslaget förstod jag först inte vad som menades med att fånga en förkylning, tills jag insåg att det handlade om en anglicism.
AI-verktyget hade direktöversatt från engelska till svenska, trots att svenskar fortfarande blir förkylda, de fångar inte virus.
Svaret från det i andra avseenden sofistikerade AI-verktyget påminde mig om när en ung Alex Schulman extraknäckte med att skriva svenska undertexter till amerikanska filmer på tv.
”Wait, I have an idea” översatte han till ”Vänta, jag har ett id-kort” och ”A toast for Rebecca!” blev ”Rostat bröd till Rebecca!”
I dag är detta mest en rolig historia. Berättelserna och humorn är Alex Schulmans vardag som skribent.
Datan är hämtad från ett annat språk, en annan kultur, en miljö som skiljer sig från vår.
AI:n kommer att mogna som språkligt verktyg, och jag hör redan invändningarna om att nya versioner av Chat gpt är mycket mer tillförlitliga än de gamla. Ovanstående typ av misstag förekommer inte så ofta längre.
Det är sant, men vad betyder det att AI-verktyg ”mognar”?
En viktig förklaring till att anglicismerna dyker upp i svaren från Chat gpt, är att den underliggande språkmodellen systemet använder sig av är på engelska, inte svenska.
Datan är hämtad från ett annat språk, en annan kultur, en miljö som skiljer sig från vår.
Det präglar inte bara formuleringarna, utan även svaren. Rekommendationer, analyser och slutsatser har bäring på amerikanska förhållanden. Problemet kan inte reduceras till grammatik; vi talar här om modeller som är blinda för nyanser och särdrag i vår egen kultur.
Allt detta talar för att Sverige skulle behöva en nationell språkmodell, som är präglad av normer och värderingar i svensk kultur. Ett slags digitaliseringens identitetsskydd, så att det svenska inte stryks över av amerikanska ettor och nollor.
Men även om en sådan satsning skulle bli av löser den inte problemet med vad AI-systemen gör med själva språket.
På Dagens Nyheters redaktion har vi det senaste året diskuterat utförligt hur journalistiken ska förhålla sig till AI-utvecklingen.
Slutsatserna är en blandning av optimism och pessimism.
Optimism kring teknikens möjligheter att förenkla och snabba på arbetsprocesser, också på en tidning. Pessimism om vad som kan vara på väg att hända med svenskan, och vår förmåga att använda oss av den.
”Tidningar lever genom sitt språk”, skrev Bo Strömstedt i en av sina avskedsledare när han slutade som chefredaktör för Expressen. ”Alltför ofta är det dött”, konstaterade han och fortsatte:
En redaktion där alla uttrycker sig på samma sätt, blir lika torftig som en teater där skådespelarna använder en snarlik artikulation och mimik
”Hör på orden! Inte sällan smyger de mycket nära människors egen upplevelse, kunskap, livskänsla. Men får deras ord finnas, ens i reportaget? Bang och Jolo hade kanske andra stilideal än dagens journalister, men något mycket viktigt i deras stil var den ständiga närvaron i små och stora skeenden, reportaget inte som en lyx bredvid nyheten utan som en kärleksfullt vårdad vardagsvara mitt i den.”
Det är ingen tillfällighet att vi kallat vårt interna arbete med AI för Bang-projektet efter DN-medarbetaren Barbro ”Bang” Alving, en av 1900-talets stora journalister.
Skräcken från spanska inbördeskriget, bilderna från Berlinolympiaden – det som gjorde Bang och även Jan Olof ”Jolo” Olsson till journalister som svenskar minns, var deras blick på skeenden. Förmågan att med egna ord framkalla bilder som dröjde sig kvar i läsarnas medvetande.
Var deras skildringar subjektiva, hände det att de tog ställning? Javisst. De tilläts också, vid sidan av den mer sakliga rapporteringen, att vara personligheter i DN:s spalter.
Läsarna kunde hantera det, precis som de i dag uppskattar levande röster som Anna-Lena Laurén, Emma Bouvin och Björn af Kleen.
Här finns giltiga lärdomar för dagens journalister. En redaktion där alla uttrycker sig på samma sätt, blir lika torftig som en teater där skådespelarna använder en snarlik artikulation och mimik. Till slut blir de utbytbara.
Risken är att AI-utvecklingen bidrar till en tröttsam likriktning, att vi mer och mer uttrycker oss på samma själlösa sätt genom mjukvaran.
Det maskinella AI-språket kommer att fylla en stor roll i samhället och lär ersätta mycket av den byråkratiska prosan. Det behöver inte vara en förlust.
Risken är att AI-utvecklingen bidrar till en tröttsam likriktning, att vi mer och mer uttrycker oss på samma själlösa sätt genom mjukvaran. Till slut får vi svårt att finna formuleringarna och orden.
Vi inte bara fångar förkylningarna. Vi anammar det opersonliga och artificiella språket, som suddar ut den egna individens sorger och glädjeämnen.
När det rapporteras att unga människor mer och mer konsumerar nyheter genom rörlig bild än text, ska det inte tolkas som ett framsteg.
Bo Strömstedt kallade tv för vårt ”bildfattigaste medium”. Tänjer vi inte ständigt språket kommer det ganska snart att sluta leva.
