![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/40ee58da-e160-4b9d-b867-1df00306443f.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Den parlamentariska kommitténs utredning om villkoren för public service skulle ha varit klar den 30 april, men sköts upp två veckor och presenterades i stället den 13 maj. Enligt oppositionen berodde det på förändringar som inkom i sista sekund efter förhandlingar direkt mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna. De förändringarna ska också ha gjort det omöjligt att nå en bred överenskommelse, något som är ytterst ovanligt i de här sammanhangen.
Regeringen prioriterade alltså att komma överens med SD över att nå den breda enighet som annars brukar ses som viktig när det gäller centrala samhällsinstitutioner. Det är förstås ett val man kan göra.
Kommitténs förslag innebär likväl ingen slakt eller dödsstöt för public service. Här finns dock en del saker som väcker oro.
Det stora handlar om pengarna. Både Sveriges Television och Sveriges Radio har på senare tid genomfört omfattande besparingar. En tvåsiffrig inflation och sjunkande kronkurs har ihop med bland annat stora nödvändiga satsningar på ökad säkerhet tvingat fram både nedläggning av populära program och uppsägningar av personal. På Sveriges Radio har man minskat med 183 tjänster, varav 80 journalister.
För alla utanför husen på Gärdet är det obegripligt att public service-bolagen inte redan i dag samsas om en gemensam ekonomiavdelning och ett stort pennförråd.
Trots det, och trots att kommittén själv skriver att public service-bolagen även framöver kommer att behöva lägga stora resurser på säkerhet både för själva sändningarna och för enskilda journalister, halveras nu uppskrivningen av anslagen från dagens 2 procent till 1 procent 2031–2033.
Det är möjligt att det finns stora möjligheter att effektivisera, som utredningen säger, men givet att företagen redan nu börjat hyvla i kärnverksamheten framstår det som osannolikt. Förmodligen kommer man snarare fortsätta spara in på journalistik.
Den stora möjliga besparingen kommer dock i en uppmaning till en framtida utredning, om en sammanslagning av de tre public service-bolagen SVT, SR och UR. För alla utanför husen på Gärdet är det obegripligt att de inte redan i dag samsas om en gemensam ekonomiavdelning och ett stort pennförråd.
Andra saker bär Tidö-stämpel, men behöver inte innebära så mycket i praktiken. En skrivelse om att innehållet bör spegla en variation i befolkningen har bytts mot ”hela befolkningen”. Utredningen vill också ta bort formuleringar om vikten av mångfald och jämställdhet med motiveringen att det redan ingår i den övergripande demokratibestämmelsen. Givetvis kan public service ändå fortsätta sträva efter en inkluderande verksamhet, men det är svårt att inte se förändringarna som politiska markeringar.
Så länge public service-bolagen har så högt förtroende hos befolkningen som de har i dag är det svårt att slakta deras verksamhet utan att straffas av väljarna.
På motsvarande sätt behöver det inte vara problematiskt att understryka ansvaret för företagen att nå dem som i dag har lägre förtroende för public service. Frågan är förstås hur det ska uppnås. Public service har redan tidigare haft problem med falsk balans, att man framställer sakförhållanden om exempelvis klimatet eller vaccin som del i en debatt mellan olika likvärdiga sidor. Det är också ironiskt att SD, som själv närmast oupphörligt bedriver kampanj mot public service och aktivt bidrar till misstro, här plötsligt ser förtroendet som viktigt.
Så länge public service-bolagen har så högt förtroende hos befolkningen som de har i dag är det dessutom svårt att slakta deras verksamhet utan att straffas av väljarna. Men överlever förtroendet år av ständiga neddragningar?
Mer läsning:
Lisa Magnusson: Efter helgens kaos kan ingen längre fråga sig om Eurovision är politiskt
Isobel Hadley-Kamptz: Låt inte SD:s metoder bli vardag i Sverige