Det blir ingen svensk vindkraft i Östersjön. Det var kontentan efter att regeringen på måndagen gett 13 projekt avslag – allt motiverat med säkerhetspolitik.
Försvarsminister Pål Jonson – regeringens kanske mest välrespekterade statsråd – fick tillsammans med energiminister Ebba Busch (KD) flankera klimatminister Romina Pourmokhtari (L).
Det är svårt att argumentera mot den säkerhetspolitiska bedömningen, konstaterar Svenskt näringslivs chef Jan-Olof Jacke, en varm förespråkare av mer vind. Och det har han rätt i. Det var nog själva poängen med att skicka fram försvarsministern.
Men man kan heller inte bara rakt av köpa regeringens resonemang. För det här handlar i grund och botten inte om att försvaret ställer sig i vägen.
Andra länder med säkerhetsintressen och militärmakt satsar på vindkraft till havs. Britterna och holländarna gör det i stor omfattning. Varken Storbritannien eller Nederländerna ligger vid Östersjön eller nära Ryssland, går att invända. Men det gör Polen. Där satsas det också stort på havsbaserad vind.
Och det är värt att notera att hon svänger som en vindflöjel i frågan – hon gick häromåret från valrörelsens vevande mot ”stålskogarna” till att säga att all ny elproduktion behövs.
I alla dessa länder är militären tidigt integrerad i processen. Polska myndigheter har krävt teknik som gör att signalspaningsförmåga och radarsystem inte ska störas.
Det är svårt att undgå slutsatsen att problemet inte är försvaret – utan regeringen. Om den hade prioriterat vindkraft till havs och på Östersjön så skulle det gå, men då gäller det att få med säkerhetspolitiska intressen tidigt i processen. Kanske genom att låta Försvarsmakten peka ut områden där det går bra att bygga, och sedan låta energiföretagen buda, eller genom att ställa krav på den teknik som används.
En utredning som tittat på just tillståndsprocessernas utformning ska presenteras senast i slutet av november. Men det är för sent för att påverka utbyggnaden under den här mandatperioden.
Senfärdigheten sätter fingret på vad det egentligen handlar om. Ebba Busch påpekar numera gärna att det inte är prioriterat att få in mer vind i elsystemet.
Och det är värt att notera att hon svänger som en vindflöjel i frågan – hon gick häromåret från valrörelsens vevande mot ”stålskogarna” till att säga att all ny elproduktion behövs. Nu är hon tillbaka på ruta ett. Men ingen kan egentligen vara överraskad. I Tidöavtalet var hon med och spikade att energiföretagen själva ska betala för anslutningen till havs, en förändring av spelreglerna som innebär att en av de vindkraftsparker som regeringen faktiskt gett grönt ljus till ändå inte blir av.
KD-ledaren är helt enkelt inte särskilt intresserad av vindkraft.
Den inställningen är anmärkningsvärd för en energiminister och en regering som endast har ett svar på klimatomställningen: elektrifiering, och som ofta slår fast att ”klimatpolitik är energipolitik”.
Om Sverige ska klara omställningen krävs en drastisk utbyggnad av elproduktionen till först 2035, och sedan in på 2040-talet. En sådan expansion tar tid. Den här mandatperioden är nyckeln till att lyckas.
Hur använder regeringen tiden?
Den har tagit fram en kärnkraftsplan som har som grundantagande att Sverige kan smälla upp två reaktorer på tio år och totalt tio på 20, när det i Finland och andra jämförbara länder tar 15–20 år att bygga en enda. Och så har man lagt en våt filt över alla satsningar på havsbaserad vindkraft.
Sedan hukar man bakom Pål Jonson.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Lyssna på balterna – det är deras frihet som nu står på spel
Lisa Magnusson: Låt oss börja flygskamma den pinsamma lilla värstingklicken
