I modern tid har bostadspolitik aldrig spelat lika stor roll som sommaren 2021. Då fällde oppositionen, med vänsterledaren Nooshi Dadgostar i spetsen, statsminister Stefan Löfven (S) på frågan om att införa fri hyressättning i nyproduktion.
Reformen, som stod i januariavtalet, var tänkt som ett första steg mot en fungerande hyresmarknad. Alltså en där det inte krävs flera års väntetid för ett förstahandskontrakt, vilket är samma resa som exempelvis Helsingfors gjorde på 1990-talet.
Men den finländska framgångssagan imponerande inte på Dadgostar. I stället målade hon under veckorna fram till regeringskrisen upp grannen som ett skräckexempel med skyhöga hyror – något Vänsterpartiet skulle skydda Sverige från att behöva uppleva. För enligt V skulle förslaget förvärra såväl bostadsproblemen som segregationen.
Hur ser det då ut i Finland? Jo tack, ganska bra.
Som framgår i DN:s reportage går det att få tag på en hyresrätt på en timme i den finländska huvudstaden, medan den som vill flytta till den svenska tvingas köa i snitt nio år, vilket i praktiken hänvisar personen till en dyr och osäker andrahandsmarknad (25/12).
Den sortens rubriker vore ren science fiction i Stockholm.
En del hyror, framför allt i populära områden, är givetvis höga. ”Ju mer attraktivt, desto dyrare”, som DN:s korrespondent Philip Teir uttrycker saken.
Men eftersom reformen på 1990-talet kombinerades med att de allmännyttiga bostäderna fördelas efter behov, är subventionerade och att betydligt fler än i Sverige får bostadsbidrag är resultatet att Finland har en fungerande bostadsmarknad. Faktiskt så fungerande att det för ett halvår sedan rapporterades om ett överskott på lägenheter, framför allt i Helsingfors, vilket ledde till att värdarna på olika sätt försökte locka nya hyresgäster till sig.
Den sortens rubriker vore ren science fiction i Stockholm. Där är det hyresvärdarnas marknad.
De kommunala bostadsbolagen antar framför allt personer via kön, medan de privata kan vraka och välja bland intressenterna. Det missgynnar människor som saknar kontakter, pengar, kötid och ”rätt namn”, som till skillnad från i Finland ofta inte har en chans.
Att ta steg bort från den dysfunktionella modellen, som främjar de redan privilegierade, borde tilltala både Nooshi Dadgostar och hennes väljare. Trots det var det den kullen, som banade väg för Tidösamarbetet efter att Liberalerna lämnat januariavtalet, som hon var beredd att dö på.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Har Ebba Busch drabbats av storhetsvansinne?
DN:s ledarredaktion: I år behöver Ulf Kristersson och Magdalena Andersson inga spännande juldeckare
