Knivarna slipas i Centerpartiet. I alla fall om man ska tro den senaste veckans rapportering i Expressen och Aftonbladet. Anonyma källor säger att förtroendet för Muharrem Demirok är på upphällningen. Det handlar om hans ledarskap – om honom som person.
De som väljer att uttala sig med namn ger en annan bild. Enligt bland andra Europaparlamentarikern Abir Al-Sahlani handlar det egentligen om regeringsfrågan: Att Demirok vill vara tydlig med att Magdalena Andersson (S) är partiets statsministerkandidat.
Att det finns en grupp C-företrädare, framför allt i och runt studentförbundet, som vill öppna dörren till Sverigedemokraterna är känt sedan länge. Men idén att det skulle vara smart att göra som Liberalerna är svår att förstå.
Centerns 5 procent i mätningarna är inte fantastiska. Men fantastiskt är sannerligen heller inte L:s svajande mellan 2,5 och 4 procent. Sakpolitiskt har L fått stryka på foten på område efter område – kapat bistånd, svikna klimatmål, återvandring – de senaste två åren.
Är det någon som tror att det skulle gå bättre för C? Alla mätningar som görs visar att partiets sympatisörer inte vill ha ett samarbete med SD. Och betydligt fler vill ha det med Socialdemokraterna än med Moderaterna.
Det är solklart att ett steg över till Tidögänget skulle orsaka ett tapp i opinionen. Och vad talar för att C skulle ha bättre lycka i sak än L, när det ska kompromissas med Jimmie Åkesson?
Betyder det att partiet måste ta ställning för Magdalena Andersson som statsminister inför valet 2026?
Så klart inte. Men det är värt att fundera på alternativen.
C har fortfarande en tydlig styrka. Andra partier har svajat – Centern har hållit kursen.
Det går att gå till val på löftet att man tänker sätta sig på läktaren och låta andra sköta allt. Men vem vill rösta på ett sådant parti?
Ulf Kristersson (M) är i sin tur tydlig med att han tror på samarbetet med SD. Han kommer att söka ett förnyat mandat om två år. Den stora frågan vid en röst på någon av de fyra Tidöpartierna blir ”Vilken statsrådspost ska Jimmie Åkesson ta?”. Ska C vandra genom valrörelsen och säga att de kanske ansluter sig till detta?
Det finns mycket att säga om Socialdemokraternas visionslöshet, men Magdalena Andersson låser inte fast sig vid sitt ytterkantsparti. Hon ”samlar inte laget”, som V vill. Hon sneglar mot mitten och håller faktiskt dörren på glänt till Ulf Kristersson, om hans parti skulle komma på bättre tankar vid en valförlust och vilja göra upp.
Centerpartisterna har inga skäl att låtsas som att läget är rosenskimrande. Varken förhandlingsposition eller opinionssiffror är vad de var 2018. Men C har fortfarande en tydlig styrka. Andra partier har svajat – Centern har hållit kursen. Från Maud Olofsson, via Annie Lööf, till Muharrem Demirok har C varit en grön liberal röst som vägrar flirta med populism och nationalism, som har fokus på företagande, arbetslinje och landsbygd.
Man är det enda partiet med en sådan profil som vill byta ut Tidögänget. Det förefaller klokt att vässa den i stället för att skicka ut signaler till väljarna om att man kan få vad som helst med Centern.
Och att ha is i magen.
Det är trots allt först när det är valrörelse som små partier, och deras ledare, får en chans att synas. I Europaparlamentsvalet behöll C faktiskt sina två mandat, tvärtemot vad mätningar indikerade innan kampanjen drog igång.
Det kan det vara värt för centerpartisterna att påminna sig om.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Donald Trumps skräckkabinett borde ge oss alla kalla kårar
DN:s ledarredaktion: Om 1 000 dagar till kan ryska trupper stå utanför ett annat europeiskt land
