Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Armageddon? Ragnarök? Är det vad som skulle drabba Sverige om vi tar bort karensavdraget – det vill säga betalar ut sjuklön från dag ett i stället för två? Ja åtminstone skulle det gå lika illa för oss som för Norge, i alla fall om man ska tro socialförsäkringsminister Anna Tenje (M).
I vårt västra grannland uppgår kostnaderna för sjuklönen till 8 procent av bnp, påstod hon när hon debatterade saken i Agenda (2/11) med Socialdemokraternas Ardalan Shekarabi. Enligt de svenska arbetsgivarna skulle det kosta uppemot 40 miljarder att slopa karensavdraget, hävdade hon vidare.
Att sjuklönen, den ersättning som betalas av arbetsgivaren under de första veckornas frånvaro, utgör 8 procent av bnp i Norge är direkt fel – den siffran inkluderar kostnaderna för långtidssjukskrivna och flera andra grupper. Att överhuvud taget jämföra med Norge blir missvisande. Utöver avsaknaden av karens uppgår sjuklönen där till 100 procent av lönen, i Sverige bara till 80, vilket alltså betyder att sjukdom innebär ett inkomstbortfall här även utan karensavdraget.
Och 40 miljarder? Den uppskattningen kommer från Svenskt Näringsliv, som beräknar kostnaden från ett slopande av karensavdraget till någonstans mellan 22,6 och 39,7 miljarder kronor.
Visst kan man begära att ett statsråd ska behandla siffror med större varsamhet än så här?
Dessutom är överdrifterna onödiga. Att ta bort karensavdraget är en dyr reform som det är.
En statlig utredning från 2023 uppskattar kostnaderna för arbetsgivarna vid slopat karensavdrag till mellan 17,9 och 24,1 miljarder kronor. Av dessa handlar ungefär 14 miljarder om en kostnad som redan existerar men som flyttas från arbetstagare till arbetsgivare, resten består av förväntat högre sjukfrånvaro.
Huruvida det är det mest resurseffektiva sättet att stärka företrädesvis låginkomsttagares ekonomi är dock högst tveksamt.
Att något skulle kosta mycket pengar är dock i sig inte skäl nog för att avstå från att göra det.
Faktum är att det finns tydliga rättviseskäl för att slopa karensavdraget. Det slår hårdast mot personer i kontaktnära yrken som inte kan utföras på distans. I praktiken innebär det att kvinnor och personer med välfärds- och arbetarjobb drabbas mest.
Å andra sidan konstaterar utredningen att arbetsgivarna troligen skulle svara med ett minskat löneutrymme i kommande avtalsrörelser. Det noteras också att enkätundersökningar visar att de viktigaste skälen till att folk går till jobbet, trots att de inte mår helt hundra, är att de inte vill lämna kollegorna i sticket eller för att ingen annan kan utföra deras uppgifter – inte för att man inte har råd att stanna hemma. Ett slopat karensavdrag innebär alltså också en omfördelning från den som biter ihop och kliver på sitt skift till den som känner efter lite extra. Det är inte uppenbart rättvist.
Att det hela ändå framstår som en attraktiv reform för Magdalena Anderssons (S) parti är begripligt. Den är populär hos facket och argumentet att karensavdraget slår på ett orättvist sätt mot personer som inte kan jobba hemifrån är enkelt att ta till sig. Huruvida det är det mest resurseffektiva sättet att stärka företrädesvis låginkomsttagares ekonomi är dock högst tveksamt.
Det är summor som politikerna kan kosta på sig att bränna av på reformer i ett land där statsfinanserna är så goda att både moderater och socialdemokrater är överens om att sänka matmomsen med 21 miljarder kronor per år.
Något exakt S-förslag finns fortfarande inte att förhålla sig till. Att hela kostnaden ska läggas på arbetsgivarna verkar osannolikt, och skulle vara förödande för små, personalintensiva företag. Men oavsett hur kostnaderna fördelas mellan staten, företagen, kommunerna och regionerna så är det en nota i 20-miljardersklassen som ska plockas upp.
Det är summor som politikerna kan kosta på sig att bränna av på reformer i ett land där statsfinanserna är så goda att både moderater och socialdemokrater är överens om att sänka matmomsen med 21 miljarder kronor per år.
Eller i alla fall kunde, fram till att de valde att bränna av 21 miljarder på att sänka matmomsen.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Förövarna blir yngre och offren äldre – vi har inte råd med blockpolitiskt tjafs
Max Hjelm: Sättet politiker talar om invandrare är läskigt – och får konsekvenser
