Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Vad är egentligen en nationell säkerhetsstrategi? Ett dokument som samlar damm? Vem minns ens innehållet i Barack Obamas och Joe Bidens?
Så hade man kanske kunnat avfärda Donald Trumps, om det inte varit för att den rätt och slätt kodifierar de grundprinciper som styrt hur han agerat under det senaste året.
Det handlar inte om någon teori – utan hur amerikansk säkerhetspolitik numera ser ut i praktiken.
USA är en stormakt och stormakters kärnintressen är säkerhet och stålar. Detta ska styra relationen till andra, inte fluffiga ideal. Det är utgångspunkten för Trumps doktrin.
I det egna närområdet har USA både ett särskilt intresse av och en särskild förmåga att arrangera saker och ting efter behag. Av det följer krav på Panama och Grönland, samt sprängda båtar och en massiv militär påtryckningskampanj mot Venezuela.
Med de andra tunga spelarna – liksom de lite lättare – längre bort gäller det att förhandla skrupelfritt, använda både piska och morot för att göra lukrativa affärer: Ett mineralavtal med Kiev, en ny allians med Abu Dhabi, en öppning till Vladimir Putin.
USA har så klart alltid värnat sina egna intressen, alla stater gör det – men vad är en stats kärnintresse?
Och hur mycket är britter egentligen beredda att betala för sitt tillträde till den amerikanska läkemedelsmarknaden? Vad kan japaner och tyskar tänka sig att punga ut med för beskydd mot Peking respektive Moskva?
USA har så klart alltid värnat sina egna intressen, alla stater gör det – men vad är en stats kärnintresse? Vilket är egentligen det amerikanska?
”To make the world safe for democracy”, sa Woodrow Wilson när USA steg in i första världskriget. Det var bara en slogan då, men efter det andra förvandlade Harry Truman det till politik.
USA hjälpte till att bygga upp Tyskland och Japan för att de inte skulle frestas av kommunismen, lanserade ett allianssystem och rev handelshinder. Det gjordes inte endast av välvilja, utan utifrån övertygelsen att detta gynnade USA – att landet blev rikare och säkrare. Uppfattningen var djupt förankrad hos både republikaner och demokrater.
2025 var året då allt detta sveptes bort.
Och få påverkas mer än USA:s närmaste vänner och allierade i Europa och Asien, vars ekonomier och egna säkerhetsstrategier är djupt integrerade i den amerikanska.
Kommer Washington att överge oss? Betraktar amerikanerna nu hela Europa som en del av Moskvas intressesfär? Nej, analysen att den som kontrollerar den euroasiatiska landmassan har en geopolitisk särställning sitter djupt.
I skarpt läge klarade inte Europa av att agera självständigt
Men det är uppenbart vems bakgård Trump tycker att Ukraina hör till. Vad gäller resten av Europa är han av allt att döma villig att diskutera – med oss, i synnerhet om vi släpper fram våra högerpopulistiska ”patriotiska partier”, är beredda att göra affärer och förstår vår position vid förhandlingsbordet. Och med Moskva.
EU-toppmötet häromveckan var på sätt och vis en framgång: ett stort lån till Ukraina klubbades. Men det var också ett gigantiskt misslyckande. Man valde bort att använda de frysta ryska tillgångarna. Och man gjorde det eftersom en del europeiska ledare skrämdes av hot från Moskva, andra – inte minst Maga-affilierade politiker som Georgia Meloni – ville inte förarga Washington.
I skarpt läge klarade inte Europa av att agera självständigt.
Vad som följer efter Trumps säkerhetspolitiska revolution är inte ödesbestämt. Vad som däremot är klart är att vi de kommande åren kommer att tvingas välja mellan att kraftfullt fördjupa det europeiska samarbetet – och skaffa oss de militära och ekonomiska förmågor som krävs för att säkra vårt oberoende – eller låta Nationell Samling, Alternativ för Tyskland och allt vad de ”patriotiska partierna” heter slita isär oss.
Eller med andra ord, i Donald Trumps sköna nya värld måste Europa bestämma sig: ska vi fortsätta vara en spelare – eller bli en del av spelplanen?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Han visar varför vi inte ska skydda västerlandets civilisation
Max Hjelm: Inbördeskrig i Trumprörelsen – JD Vance leker med elden
