Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Varje år dödas i genomsnitt 14 kvinnor av sin partner eller expartner. Var sjunde kvinna uppger att hon blivit utsatt för fysiskt våld i en pågående eller avslutad relation.
En av samhällets insatser för att hjälpa till är skyddade boenden. Och sedan två år tillbaka krävs tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) för att få driva sådana. Syftet sades vara att stoppa oseriösa aktörer och säkra kvaliteten.
Det är en i grunden rimlig utgångspunkt att ställa krav när socialtjänsten ska finansiera och erbjuda kvinnor i behov av skydd en plats att vara på.
Men genomförandet av den nya lagen har gett absurda, för att inte säga skadliga, konsekvenser.
Genomförandet av den nya lagen har gett absurda, för att inte säga skadliga, konsekvenser.
Bakgrunden är att ideella kvinnojourer i 50 års tid tagit det stora ansvaret för att driva dessa verksamheter i Sverige. De nya kraven har slagit hårt mot dessa, och sammanlagt har lagändringen lett till att åtminstone 37 ideella skyddade boenden behövt läggas ned (SR 6/4).
Anledningarna är flera. Ett nytt krav på en viss mängd högskolepoäng för föreståndaren vid boendet har fällt vissa. En verksamhet i Österåker ansågs ha för få toaletter. De ställen som enbart har volontärer som hjälper till nattetid har fått nej – de måste alltså ha avlönade anställda dygnet runt.
De nya riktlinjerna kräver alltså inte bara kvalitet eller en snabb omställning, utan driver per definition på en kostnadsökning. Två år efter att lagen infördes skryter socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) och jämställdhetsminister Nina Larsson (L) om att ha skjutit till 20 miljoner kronor per år till kvinnojourer, och beskyller dem som läggs ned för att inte ha sökt pengar. Men den extra summan räcker som mest till omkring 40 anställda i hela Sverige, samtidigt finns det över 200 skyddade boenden. Regeringens ökning är alltså kaffepengar i sammanhanget.
År 2000 fanns inga privata skyddade boenden som gick med vinst genom att erbjuda skydd, nu utgör de runt 50 procent av samtliga enheter. Lagändringen verkar nästan designad för att ge fördelar åt dessa boenden, eftersom ideellt arbete inte längre anses gott nog.
Statsminister Ulf Kristersson (M) startade tidigare i år Rådet för kvinnofrid och införde en ”nollvision mot mäns våld mot kvinnor”. Fokuset är rätt, men möten och presskonferenser spelar mindre roll än att de skyddade boendena har möjligheter att hjälpa utsatta kvinnor utan att fastna i byråkrati och orimliga krav utan finansiering.
Att bygga upp organisationer för att kunna ta hand om våldsutsatta kvinnor, och vinna deras förtroende, tar lång tid. Att riva ned det för regeringen går snabbt.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Förstår Ulf Kristersson vad han har gett sig in på?
DN:s ledarredaktion: Sverige är skrämmande oförmöget att stoppa mäns våld mot kvinnor
