Baksmälla är nog inte rätt ord, för tillståndet är inte i första hand självförvållat. Men klart är att verkligheten som den brittiske premiärministern Keir Starmer och hans Labourparti vaknat upp till efter jordskredssegern i somras visat sig vara mindre angenäm.
Ekonomin fortsätter att hacka. Inflationen kan inte riktigt anses besegrad. Starmer själv har åkt på ett rejält tapp i förtroendemätningarna. Labour har i sin tur fallit 5–6 procent i opinionen.
Regeringspartiet kan trösta sig med att man fortfarande ligger etta och att det är fem år till nästa val. Tories har dessutom större problem, med Nigel Farages Reform UK nafsande i hasorna – snart kanske också understött av Elon Musk.
Premiärministern kan även peka på ett tufft arv. Storbritannien har varit ett europeiskt sorgebarn i ett decennium, och i synnerhet sedan brexit, med svag tillväxt omi och svajiga statsfinanser – precis hur sköra de senare är visades under Liz Truss korta tid som regeringschef.
Trots det brittiska utträdet ur EU har Keir Starmer förutsättning att vara en av Europas viktigaste ledare det kommande decenniet. Men det kräver att han själv vill vara just det.
Den nya finansministern Rachel Reeves höjde skatterna i sin första budget, vilket lagt ytterligare sordin på stämningen bland företagarna. Men det är ändå svårt att invända mot: Labour har lovat satsningar på välfärden, försvaret behöver tillskott och så krävs investeringar i infrastruktur. Med en statsskuld på 100 procent av bnp är det inte ett alternativ att låna till kalaset.
Ska man lasta Starmer för något är det framför allt att han inte tagit sig an det som borde vara det självklara huvudprojektet med tillräckligt engagemang: resan tillbaka till Europa.
Dessvärre verkar Labourledaren hemsökt av brexitspöket. Visst talar han om en ”nystart” i relationen till Bryssel, men han är framför allt detaljerad när det kommer till att tala om vad det inte ska innebära: Storbritannien ska inte vara en del av den inre marknaden eller tullunionen. Det är synd.
Ett nytt EU-medlemskap är inte aktuellt på länge, men ju djupare ekonomisk integration som kan uppnås, desto bättre för britterna – och resten av Europa. Det kräver dock en premiärminister som leder vägen.
Dessutom krävs ett kraftigt förstärkt säkerhetssamarbete över Engelska kanalen. Och det brådskar, med ett USA som hotar att vända sig bort och ett aggressivt Ryssland.
Trots det brittiska utträdet ur EU har Keir Starmer förutsättning att vara en av Europas viktigaste ledare det kommande decenniet. Men det kräver att han själv vill vara just det.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Moderaterna lärde sig helt fel saker av decemberöverenskommelsen
DN:s ledaredaktion: Ukraina lider – men firar ännu en jul i frihet
