”Alla bubblors moder”, så beskriver Financial Times kolumnist Ruchir Sharma läget på de amerikanska börserna. De har sprungit ifrån resten av världen och fungerar som magneter för kapital. Som bonus har de gett dollarn en skjuts.
2025 kommer bubblan att spricka, förutspår Sharma i en efterföljande uppmärksammad text.
De senaste årens enorma värdestegring kopplar han till den amerikanska ekonomin. Den får ofta beröm för sin produktivitet och höga tillväxt. I själva verket, konstaterar Sharma, är den dopad. Budgetunderskottet har eskalerat över tid – de senaste två åren uppgår det till över 6 procent av bnp.
USA spelar delvis efter sin egen regelbok, tack vare dollarns och de amerikanska statspapprens roll i den globala ekonomin. Men det betyder inte att det saknas gränser för hur vidlyftigt Washington kan hantera statsfinanserna.
Inte är heller någon tillnyktring på gång. Donald Trump lovar stora skattesänkningar. Och att Elon Musk skulle hitta tillräckligt stora besparingar för att dessa inte ska driva upp underskottet är en fantasi. Ger han sig på pensionerna eller något annat som verkligen ger effekt kommer dessutom kongressen att sparka bakut.
Tullar och deportationer av illegala invandrare slår samtidigt mot tillväxten.
Man ska inte haka upp sig på årtalet, även om siffran 2025 är vad som ger Sharmas text särskild spets. De mothugg han får handlar till stor del inte om huruvida det är en bubbla, utan om den inte kan fortsätta växa ett tag till, och det därmed är värt att fortsätta pumpa in pengar. Vad man däremot bör ta med sig är att det ser skört ut.
Under pandemin agerade centralbankerna snabbt och sänkte räntorna mot botten. Har de utrymme att göra samma sak igen, med ett större inflationstryck?
Och som Harvardprofessorn Jeffry Frieden påpekat om finanskrisen 2008: trots att mycket fokus lades på de avancerade finansiella instrument som möjliggjorde den, så handlade det i grund och botten om en klassisk skuldkris, påeldad av en expansiv ekonomisk politik.
Det är heller inte bara USA som oroar. Britterna, som med brexit testat på en mix av deportationer och tullar, är på väg att fastna i stagflation. Fransmännen balanserar på randen till en egen skuldkris. Och i Kina saknar regimen antingen vilja eller förmåga att lyfta landet ur deflationen.
Det är också värt att ställa sig frågan vad som skulle hända vid en kris som suger efterfrågan ur världsekonomin. Under pandemin agerade centralbankerna snabbt och sänkte räntorna mot botten. Har de utrymme att göra samma sak igen, med ett större inflationstryck? Vågar de testa, brända av kritiken av att ha agerat för långsamt med att höja?
2008 möttes implosionen av intensiv international samverkan. Washington och Peking sjösatte stora stimulanspaket och lovade dyrt och heligt att hålla i gång handeln. Är det vad som skulle ske nu?
Det går att invända mot den dystra bilden. Världsekonomin pallade trots allt pandemin. Hack i leverantörskedjorna och sedan den ryska invasionen av Ukraina bidrog till inflation, vilket har grävt hål i människors plånböcker och fått dem att kasta ut ett antal regeringar. De höjda räntorna har skapat nya påfrestningar. Men vi har undvikit katastrof.
Börserna – i synnerhet de amerikanska – har fortsatt att stiga. Kanske är den moderna globala ekonomin unikt stryktålig. De extremt låga räntorna och den extremt expansiva finanspolitiken som varit de verktyg som använts för att hålla den på rätt köl får kanske inte mer dramatiska följder än så här? Den här gången är det annorlunda!
Eller inte.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: S vill tävla med Tidöpartierna om att vara minst ”woke” – hur smart är det egentligen?
DN:s ledarredaktion: Vetenskapen sviker inte – vilka fantastiska framsteg väntar 2025?
