Det är svårt att föreställa sig en hårdare sågning än den som Riksrevisionen levererar av Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem. På torr byråkratsvenska förklaras att vården och behandlingen på hemmen varken är ”tillräcklig eller tillräckligt bra”. Stora brister konstateras i hela kedjan, från ett otydligt uppdrag från regeringen till olämplig personal ute på hemmen och otillräcklig uppföljning från myndigheten.
Det var för ungefär ett år sedan som Riksrevisonen inledde sin granskning. Verksamheten på Sis-hemmen var hårt kritiserad, såväl i medierna som i rapporter från både IVO (Inspektionen för vård och omsorg) och JO (Justitieombudsmannen). Mycket fokus hade lagts på å ena sidan problem med rymningar och gängkriminella på hemmen och å den andra på förekomsten av rena övergrepp mot inlåsta barn och ungdomar. Det fanns dock ingen samlad bild av hur Sis lyckades med sitt kärnuppdrag, att hjälpa de intagna med ”vård anpassad efter personliga förutsättningar”, som det står i propositionen från när organisationen skapades.
Stora brister konstateras i hela kedjan, från ett otydligt regeringsuppdrag till olämplig personal ute på hemmen och otillräcklig uppföljning från myndigheten.
Nu vet vi. Och svaret är: inte alls.
Eller rättare sagt, vissa hem fungerar, med rimligt utbildad och engagerad personal och en ledning som följer myndighetens uppsatta regler. Men för den som blir tvångsintagen, eller får sitt barn omhändertaget, är det ett rent lotteri om man råkar hamna där eller på något av de hem som trots tjusiga riktlinjer om motsatsen enbart erbjuder inlåst förvaring eller i värsta fall våld och ökade trauman.
Som riksrevisor Helena Lindblad sade när granskningen sjösattes så är tvångsintagning på låst institution en av de mest ingripande åtgärder som samhället kan göra mot människor. Det gäller inte minst eftersom orsakerna till att någon hamnar hos Sis bara i hälften av fallen handlar om misstänkt kriminalitet. För flickor, som utgör en tredjedel av de intagna, är det så få som 14 procent. För en majoritet av de intagna är ett av de viktigaste skälen att de annars riskerar att skada sig själva. Ska sådan inlåsning kunna motiveras måste man kunna förvänta sig att ungdomarna får den vård och behandling som de behöver.
De intagna i dag har ett stort och komplext vårdbehov, som inte alls motsvaras av personalens kompetens eller av den vård som erbjuds.
Riksrevisionens förödande kritik riskerar tyvärr att hamna i tomma intet. I februari i år sade nämligen regeringen att Sis ska läggas ner, och man tillsatte en utredning för en ny ungdomsvård. Givet alla grava brister är det inte ett orimligt beslut. Ibland sitter problem för djupt.
När en ny vårdorganisation för den här gruppen utformas är det dock centralt att inte upprepa de misstag som Riksrevisionen belyser. Både uppdrag och målgrupp måste vara tydligt, och verksamheten måste utgå från de behov som finns. De intagna i dag har ett stort och komplext vårdbehov, som inte alls motsvaras av personalens kompetens eller av den vård som erbjuds. 80 procent av ungdomarna antas exempelvis ha adhd och 24 procent autism, men bara 4 procent av personalen har utbildning inom neuropsykiatriska funktionshinder. Trots att nästan alla intagna flickor har ett självskadebeteende finns ingen sådan behandling alls.
Trots att nästan alla intagna flickor har ett självskadebeteende finns inte någon sådan behandling alls.
I helt nya ”I statens våld – en berättelse om Sis och de statliga ungdomshemmen” beskriver Sabina Björk och Valeria Helander verksamheten inifrån, genom intagna, föräldrar, socialsekreterare och behandlingsassistenter. Bilden är lika skrämmande som i alla andra liknande reportage, men här finns också de långa linjerna.
När Sis bildades 1993 fick man nämligen överta både lokaler och personal från det som tidigare kallades uppfostringsanstalter för vanartiga pojkar. Den sortens kultur har en tendens att sitta i. Där finns en lärdom att ta med sig när den här vården nu äntligen ska göras om från grunden.