Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Donald Trump blinkade, backade, fegade ur – igen.
Som tur är.
Den amerikanske presidenten hade hotat med massiva attacker mot Irans civila infrastruktur. Vad som redan är en enorm humanitär kris, med miljoner människor på flykt från sina hem, kunde ha förvandlats i katastrof. En ”hel civilisations död” skulle – häpnadsväckande nog – ha varit det uttalade målet för en sådan attack.
USA har begått krigsbrott förut. Andra demokratier med. Då har ledarna i regel förnekat, förvanskat och skämts. Men att överlagt och öppet hota med att bryta mot krigets lagar, att se sådana handlingar som en integrerad del av konfliktens spel – det är något nytt.
Det är delvis detta som har gjort de senaste årens krig i Gaza så fruktansvärt att beskåda: Civilas lidande har inte bara varit en olycklig konsekvens av militära handlingar, israeliska ministrar har tvärtom talat i termer av etnisk rensning, och förvandlat det uttalade syftet bakom våldet till något annat.
Den här veckan hotade alltså USA:s president – som brukade kallas den fria världens ledare – med storskaliga krigsbrott.
Den ”västerländska civilisationen” – den ”judeo-kristna”, som vissa inte minst bland krigets förespråkare gillar att kalla den – åsyftar en kultur där individualism, rättigheter, rationalitet, och vetenskap ges en central och upplyft position. En samhällsordning där människans inneboende grymhet tyglas.
För det är ytterligare en konsekvens av kriget: den officiella amerikanska kommunikationen har närmat sig Teherans teokratis och Nordkoreas despotis.
Så nog har någonting av civilisatoriska proportioner gått förlorat under de här dygnen.
Donald Trump är samtidigt på väg att förvandla Irans despoter till krigets vinnare.
Exakt vad Washington och Teheran kommit överens om är svårt att veta. Båda sidor tutar ut listor med oförenliga krav. Iran slår fast att uppgörelsen innebär en total amerikansk reträtt. USA konstaterar att alla mål med attacken redan är uppfyllda och ett regimskifte genomfört.
Båda sidors utsagor har ungefär samma relation till verkligheten.
För det är ytterligare en konsekvens av kriget: den officiella amerikanska kommunikationen har närmat sig Teherans teokratis och Nordkoreas despotis, och befinner sig nu på nivåer som gör till och med Moskva och Peking lätt generade, där propaganda och lögner annars ses som en självklar del av politiken.
Vad som båda parter ska vara eniga om nu är att två veckors vapenvila väntar. USA och Israel slutar att bomba Iran, som i gengäld slutar skicka missiler och drönare mot gulfstaterna. Och så ska Hormuzsundet öppnas. Exakt vad det innebär är däremot inte klart, Teheran verkar vara inställt på en ny avgift för passage genom sundet.
Faktum är att det mesta pekar på att detta innebär ett definitivt slut på kriget. Donald Trump har tydligt visat sina kort. Han har under flera veckor sökt möjligheter att dra sig ur utan att tappa ansiktet. De bombastiska hoten har haft som syfte att dölja detta.
Det innebär i så fall att den iranska diktaturen har överlevt. Militärt försvagad, ja, men med ett nytt potent vapen: man har visat upp förmågan att stänga Hormuz. Ayatollorna är efter det här knappast heller mindre förbittrade, brutala och farliga. Framför allt inte gentemot det egna folket – krigets verkliga offer. De som nu slängs under bussen av mannen i Vita huset.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: De mest utsatta tar notan för Trumps krig
DN:s ledarredaktion: Det finns bara ett ord för det Viktor Orbán sysslar med
