Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Irans atomenergiprogram var svårt sargat efter sommarens tolvdagarskrig, då landets luftförsvar också slogs i spillror. Redan hösten 2024 hade attackerna mot Hizbollah förvandlat den Teheransponsrade milisen till oigenkännlighet. Och så i lördags kom beskedet att ayatolla Khamenei dödats – diktatorn som under de senaste decennierna gjort Iran till ett land med förmågan och viljan att skapa förödelse runtom i Mellanöstern.
Detta Iran är borta – tack och lov. Frågan är vad som är kvar när Israels och USA:s krig är över.
Vad är Donald Trumps mål?
Att oskadliggöra ett ”omedelbart hot”, sa han när anfallet inleddes. Det är en förevändning, med syfte att ge sken av en legalitet – länder har rätt att försvara sig. Men Iran är, åtminstone sedan i somras, ett mindre hot än på mycket länge.
Att iranierna ville bli av med Khamenei är otvivelaktigt. Att han är borta är en glädje.
Detta är tvärtom ett i dubbel bemärkelse illegalt krig. Kongressen har inte ens tillfrågats, vilket innebär att det strider med USA:s konstitution. Det är också folkrättsvidrigt. Några försök att övertyga världssamfundet om dess nödvändighet gjordes över huvud taget inte.
Visst går det att motivera interventioner som strider mot internationell rätt. Diktaturers rätt till suveränitet väger inte nödvändigtvis tyngre än människors fri- och rättigheter. FN:s säkerhetsråd blockeras regelmässigt av despoter som håller varandra om ryggen.
Att iranierna ville bli av med Khamenei är otvivelaktigt. Att han är borta är en glädje.
Donald Trump – liksom Benjamin Netanyahu – pratar också om folklig resning och regimskifte. Men det gjorde han även i början av januari, då han uppmanade iranierna att protestera, och lovade att ingripa om regimen slog tillbaka. Tusentals – kanske så många som 30 000 – dödades. Den amerikanske presidenten såg bara på.
Det är knappast människors frihetslängtan som nu fått honom att agera.
Iraniernas mod är enormt. Människor kommer säkert att ge sig ut på gatorna igen. Regimen är försvagad: Befälhavare är dödade, Revolutionsgardets högkvarter söndersprängt, flottan sänkt.
Det vore fantastiskt om detta gav den öppning som krävs för att iranierna ska kunna välta teokratin. Men för att förtrycka den egna befolkningen räcker det långt med kulsprutor. De som nyss dödat tiotusentals människor är knappast benägna att lämna över vapnen till dem som de nyss skjutit på.
Under alla omständigheter: mål är inte samma som utfall, vilket amerikanerna blev varse i Irak och Afghanistan.
Och mycket tyder på att detta är vad Trump faktiskt hoppas på: Toppersonen är borta, regimen kvar, men mer medgörlig – som i Venezuela. ”Där var det bara två som förlorade jobbet”, noterade presidenten nöjt häromdagen, och lade till att detta är ”det perfekta scenariot”.
Något sådant kan nog också Netanyahu leva med, liksom USA:s allierade i gulfstaterna.
Det vore i så fall ett ohyggligt svek mot det iranska folket.
Under alla omständigheter: mål är inte samma sak som utfall, vilket amerikanerna blev varse i Irak och Afghanistan. Trump har dessutom gjort klart att han endast tänker agera från luften.
Kanske överlever Irans regim, utan att bli mer samarbetsvillig, bara mer totalitär och isolerad.
Kanske faller den helt eller delvis samman, utan att en ny central aktör etablerar kontroll. Inbördeskrig är en uppenbar risk. Det skulle i så fall medföra en humanitär kris av mycket stora proportioner. Iran är med sina 90 miljoner invånare mer än fyra gånger större än Syrien var 2010.
Vilken typ av ansvar tar USA vid sådana konsekvenser?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Diktatorn är äntligen borta – men vad händer nu?
DN:s ledarredaktion: Orbán, Trump och Putin vill alla krossa Europa
