Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Den 1 juli nästa år införs ett språkkrav i äldreomsorgen. Det meddelade Tidöpartierna nyligen på en pressträff.
Konkret handlar det inte om ett absolut krav, utan om att de kommunala och privata arbetsgivarna ska ”arbeta för” att den befintliga och framtida personalen har kunskaper i svenska på en viss nivå.
Beslutet ligger i linje med vad utredaren Peter Danielsson föreslog förra året. Och redan nu finns statliga pengar avsatta för att höja kompetensen lokalt.
Det är en lika nödvändig som väl avvägd utveckling.
När utredningen frågade runt på olika arbetsplatser bedömdes mellan 15 och 90 procent av de anställda ha bristande kunskaper i svenska. Det visar att ett skarpt språkkrav hade slagit undan benen på stora delar av äldreomsorgen och att verksamheterna har betydande utmaningar som inte kommer att lösas med tester.
Som Danielsson underströk när utredningen presenterades är välfärdens största utmaning framöver just bemanningen i äldreomsorgen. Och det enda sättet att få ekvationen att gå ihop är att fler faktiskt vill jobba där, så att cheferna har många kandidater att välja bland.
Dit når man inte enbart genom att öka kraven. Det krävs också – eller snarare framför allt – satsningar på löner och arbetsvillkor.
Att chefer hjälper till att lösa den sortens vardagligheter, som är rena självklarheter på de flesta arbetsplatser, är inte en fråga om pengar.
Det blev, om inte förr, tydligt i undersköterskan Anna Brandenbergs sommarprat i P1 (9/7). I det beskrev hon en vardag där tiden inte är i närheten av att räcka till, där hon blev ifrågasatt för att hon ville ha en daglig paus förutom lunchen, och där hela schemat spricker om något plötsligt händer (vilket det har en tendens att göra när man arbetar med sköra människor).
Boven i dramat är i många fall den så kallade minutstyrningen, som innebär att alla moment är klockade och att personalen har små möjligheter att anpassa insatserna efter vårdtagarens behov. Arbetssättet leder ofta till stress och missnöje, men är trots det fortfarande vanligt, enligt Socialstyrelsen.
Ytterligare en sak som åtminstone en del måste jobba med är inställningen. Det märks i undersköterskan Josefin Castenholts debattartikel, som bland annat skildrar hur den som behöver gå tidigare för att exempelvis vara med på sitt barns skolavslutning själv får försöka hitta någon att byta timmar med (Aftonbladet 14/11).
Att chefer hjälper till att lösa den sortens vardagligheter, som är rena självklarheter på de flesta arbetsplatser, är inte en fråga om pengar. Det handlar om attityd – och är ett tydligt tecken på hur högt arbetsgivaren värderar sin personal.
Läs mer:
Ledare: Privilegierade villaägare är ingen utsatt grupp
Ledare: Attacken mot SVT säger allt om vilket public service SD vill ha
