Det kallas ”en av de största skandalerna i vårt partis moderna historia” av Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Han avgår från partistyrelsen i protest. Vilken skandal kan han tänkas mena?
Att en partikamrat som blev utesluten efter att ha vägrat hålla avstånd till en terrororganisation fick stöd från flera håll i partiet? De upprepade antisemitismskandalerna under det senare året?
Nej, Riazat syftar på att partistyrelsen uteslutit Lorena Delgado Varas ur riksdagsgruppen, efter att hon delat en antisemitisk bild. Det säger en hel del om hans egen ideologiska grund. Och han har med sig flera partidistrikt, över 1 000 medlemmar och den tidigare partiledaren Lars Ohly som alla har skrivit under uppropet ”Backa Lorena!”.
Situationen är underlig. Som Expressenjournalisten Daniel Ingmo formulerade det: ”Lorena Delgado Varas är inte utesluten ur Vänsterpartiet och företräder alltså Vänsterpartiet i riksdagen. Men hon är utesluten ur riksdagsgruppen och företräder alltså inte Vänsterpartiets riksdagsgrupp.”
Var den här soppan slutar vet vi inte – kommer ens partiet hålla ihop?
Troligen, vänstern är vana vid interna uppror. Men Nooshi Dadgostars dröm om en ministerpost är hotad. DN har rapporterat om ett internt V-dokument som konstaterat att MP och S inte accepterar den återkommande antisemitismen. Och det gör de helt rätt i.
I spåren av Delgado Varas-gate passar ett annat parti återigen på att visa att det inte är som alla andra.
Sverigedemokraten Richard Jomshof reagerar på debaclet i V med att för andra gången hoppas att Riazat ska ”lämna Sverige och åka tillbaka hem” – som om Sverige inte vore hans hem. Det är unket, men helt i linje med partiets politik: Partiledaren Jimmie Åkesson har sagt att regeringen borde kunna välja vilka personer som ska utvisas.
Egentligen är försöken att tvinga in alla partier i en vänster- eller högerregering ganska underliga.
Och det partiet ska nu Tidöregeringen gå till val med. SD kräver ministerposter.
Två partier visar att de verkligen är ytterkanter. Samtidigt har statsminister Ulf Kristersson (M) gjort det till en vana att inte ”recensera” SD:s skandaler. Anledningen är uppenbar: Han har bestämt sig för att vara helt beroende av ett ytterkantsparti, vill att det ska få fortsätta diktera svensk politik.
Som om det vore den enda vägens politik. Men egentligen är försöken att tvinga in alla partier i en vänster- eller högerregering ganska underliga: Blockpolitiken är det enda system där ytterkantspartierna garanteras inflytande.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Nu raseras den värld som byggdes upp efter kriget
Max Hjelm: Ska folk leka Batman för att tysta demonstranter, Jomshof?
