![](https://i0.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/ee5ff025-0c4e-4af8-bc03-ca8b2c85fd51.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Två motsatta riktningar samtidigt. Så måste man beskriva söndagens val till Europaparlamentet utifrån hur väljare i hela EU valt att lägga sina röster.
För ja, extrema krafter ökade i EU:s två största länder, Frankrike och Tyskland. I Frankrike blev Nationell samling (tidigare Nationella fronten) största parti i nästan varje valkrets i hela landet. Med 31,5 procent blev partiet mer än dubbelt så stort som president Macrons Renässans, som bara skrapade ihop knappt 15.
Nationell samling har försökt skaka av sig bilden av att stå nära Putin – förra året betalade partiet exempelvis av det stora lån man haft hos en rysk regimtrogen bank – men Marine Le Pen är fortfarande motståndare till Frankrikes hittills tydliga stöd till Ukraina. Mindre uppmärksammat är att också den Putinvänliga franska yttervänstern nära nog fördubblade sitt väljarstöd.
I Tyskland gick visserligen högerextrema AFD betydligt sämre än vid opinionsmätningar i våras, men att ett tyskt parti med band till nazism får nästan 16 procent är ändå chockartat. En historisk spärr har rivits ner. Även här är det relevant att det under valrörelsen avslöjats nära kopplingar mellan Kreml och flera av AFD:s toppkandidater.
I östra Europa ligger historien av diktatoriskt förtryck närmare, och där tycks människor tydligare se det akuta hotet från Putins Ryssland. I Polen följde Donald Tusk och hans Medborgarkoalition upp höstens nationella valvinst med ytterligare en seger, medan antidemokratiska, högerradikala Lag och rättvisa backade med nästan 10 procentenheter.
Den här gången gick européerna till rösturnorna i skuggan av ett pågående krig.
I Ungern gjorde Viktor Orbán och Fidesz med sina 44 procent det sämsta valet på decennier och har för första gången på lika länge en reell politisk utmanare. Peter Magyar, tidigare partikamrat med Orbán, överträffade med sitt Tisza alla förväntningar och fick nästan 30 procent av rösterna. Magyar var så gott som okänd i Ungern för bara ett halvår sedan, men har med överraskande framgång kampanjat mot korruptionen i regeringen och för en mer konstruktiv relation till EU.
I Slovakien vann det socialliberala Progressiva Slovakien före premiärminister Robert Ficos populistiska och proryska Smer. Fico blev för bara några veckor sedan skjuten vid ett valmöte och skadades allvarligt, men det är svårt att säga hur det påverkat valet. Smer har dock en uttalad linje om att minska stödet till Ukraina och ta bort sanktionerna mot Ryssland.
Även i Norden har EU-valet varit en framgång för både vänstern och för gröna partier samtidigt som Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna backat. Kanske kan man inte hävda att det skulle bero på vår nordiska självklara folkliga insikt om hotet från Ryssland, men vi har stuckit ut i Europa för vårt starka stöd för Ukraina. Det är inte en slump att Sverigedemokraterna åtminstone utåt tog betydligt allvarligare på avslöjandet att de hade ett Putin-fan på kommunikationsavdelningen än på att partiets anställda spred Vit makt-propaganda.
För den här gången gick européerna till rösturnorna i skuggan av ett pågående krig. Och det är tydligt var i Europa som det togs på allvar. Man må fira minnet av d-dagen på stränderna i Normandie, men hur klart är minnet egentligen av hotet från en totalitär aggressiv granne? I östeuropa minns man, och där förstår man vad som står på spel.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Ytterhögern stormar fram – nu måste EU-vännerna hålla ihop
Erik Helmerson: Väljarna vill ha tuffare klimatpolitik – MP:s skräll punkterar bortförklaringarna
Susanne Nyström: Därför pratar ingen om Centerpartiet