Det nya och superaktuella dubbelnumret av Teatertidningen handlar om dramatik och inleds med ett citat av Dag Thelander, en av våra mest påhittiga regissörer. Bara idén att göra pjäser om ekonomen Milton Friedman och filosofen Michel Foucault vittnar om dödsförakt.
Nu tar han pulsen på tillståndet i svensk teater och kommer fram till att den saknar ”självförtroendet att berätta originalhistorier”.
Jämför med debatten om alla publikdragande roman- och filmdramatiseringar. Jag fruktar att Thelander är något på spåren, en dragning till det lättpitchade, en maktförskjutning från pjäsförfattaren till teaterns hr-avdelningar. Alla dessa beställningar. Alla dessa publikkategorier. För inte att tala om en ovilja att närma sig främlingskapets välsignelse, upplevelsen av att befinna sig någon annanstans än på Nybroplan eller Sergels torg.
Farväl Samuel Beckett, Harold Pinter och Jon Fosse.
