![](https://i1.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/cbee3c50-7000-4009-8134-a65a6a9aecb1.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Jag har inga problem att sympatisera med Donia Saleh när hon jämför Anna Odells film ”Okänd, kvinna 2009 – 349701” med Lars Noréns ”7:3” (Aftonbladet, 7/6). Men jämförelsen haltar. Det stämmer att Anna Odell låter allmänheten som ”i ett litet kikhål” få inblick i den slutna avdelningen på en psykiatrisk klinik. Där har de flesta av oss aldrig varit.
Hur är det med Noréns kikhål? Saleh menar att vi bör tacka de konstnärer ”som för första gången, kanske på en teaterscen, förstod det verkliga våldet som finns inom nazismen, genom att möta det på scen”.
För första gången? Norén lärde oss ingenting om nazismen som vi inte redan visste, han skrämde oss, det är sant, men jag skulle tro att de som kom ovetande om nazismen till Riksteaterns föreställning kunde räknas på ena handens fingrar. Teaterns konst är visserligen en kunskapsform – dock inget lärosäte.
Eller uppfostringsanstalt, för att citera Muminmamman.
Läs mer:
Isa Stenberg: ”Jag är fortfarande rädd att de ska stå utanför min dörr och vilja hämnas”
Anita Goldman: Jag minns hur magen krampade i skräck när jag såg nazisterna
Leif Zern: Det är dags att befria Norén från genikulten
Charlotte Wiberg: Även nazismen måste kunna gestaltas på teatern