Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En debatt kommer sällan ensam. När kultursidorna diskuterar en eventuell kyrkotrend bland unga, svarar Teatertidningen med ett temanummer om scenkonstens religiösa och rituella rötter. Kärt ämne i kristider.
Det hör till teaterns förbannelse att alltid behöva försvara sin plats och sin ställning i samhället, som om teatern lider och måste botas. Det aktuella numret är inget undantag. Lätt att nicka instämmande till allt detta tal om scenen som ett ”heligt rum” eller föreställningens dramaturgi som en form av ”liturgi”. Skådespelaren är naturligtvis en präst. Amen.
Här saknas dock historiska exempel av det rituella slag 1900-talet kan uppvisa åtskilliga, från Artaud och ”grymhetens teater” till Grotowski och ”den fattiga teatern”, för att inte tala om Peter Brook och ”den tomma spelplatsen”. Fast glöm inte Brecht som konstaterade att det var när teatern bröt med sina rituella rötter som den blev det vi kallar teater. Skådespelarens konst har till slut en fördel: konkretion.
Läs fler texter av Leif Zern.
