Vad är det som händer i kritikerleden? Nu är det Victor Malm som sitter på tunnelbanan och gråter när han läser en bok av Kristian Fredén (Expressen 23/4). En dag tidigare är det Johan Croneman som fäller en tår i Dagens Nyheter när han ser Jesper Ahlcronas dokumentär om musikern Jonas Lundqvist och dennes dotter.
Förr kunde man dra till med Julia Kristeva eller Jacques Derrida, nu gräver man djupare och låter känslorna tala utan hjälp av textteori och akademisk fernissa.
Kanske är det kultursidans kris som spökar, känslan av att ingen behöver alla dessa själlösa tre plus-recensioner och månadens bästa-listor
Jag minns även någon som för en tid sedan ville gråta som ett spädbarn, eller om det möjligen var skrika. Kanske är det kultursidans kris som spökar, känslan av att ingen behöver alla dessa själlösa tre plus-recensioner och månadens bästa-listor.
Nu lovar det återuppståndna magasinet Bon att sätta stopp för denna nära graven-journalistik. ”Inte din gamla vanliga kultursida”, enligt programförklaringen. Jag håller tummarna. Magkänslan är en bra utgångspunkt så länge den inte tar död på hjärncellerna.
Läs fler texter av Leif Zern.
