Att bli drabbad av en läsning innebär inte nödvändigtvis att man tagit del av särskilt bra litteratur. Desto finare när det väl sammanfaller. Leila Inanna Sultans debut och uttalade Kafkablinkning ”Straffkolonien” är en sådan bok. Författaren – född 1993 och utbildad vid Biskops Arnö – rör sig över tvåhundra sidor kring några av asylprocessens mest omänskliga avarter, med lika oförsonlig som lätt penna, utan att bli plakatpolitisk.
en sak är fortfarande obegriplig
det finns en sak som fortfarande är obegriplig
varje människa har en inneboende rätt till livet
Diktens antagonist är densamma boken igenom: den så kallade Maskinen, som för talan mot den asylsökande. Maskinen spelar rollen som handläggare på Migrationsverket och Frontex-vakt som skjuter skarpt mot gummibåtar. Maskinen firar med champagne efter verkställt avvisningsbeslut. Maskinen misstror den asylsökandes skyddsskäl och skickar folk till förvar. Leila Inanna Sultan gör poesi av denna avhumaniserande och byråkratiska surrealism:
kan du redogöra
mer ingående
för några av de detaljer som uppkom i samband med den intervju som hölls med dig
för ett år sedan
Greppet blir kanske lite upprepande i längden. Men det får å andra sidan en nednötande effekt som torde vara medveten, också när målande och vackra kärleksbeskrivningar kontrasteras mot formulärets ramar. Jag läser ”Straffkolonien” som en diktsamling som tydligt vet vad den vill, som hela tiden ger den typen av nycklar till läsaren. Och trots en så uppenbart mörk tematik präglas boken av en språklig och musikalisk lekfullhet. Dikten kränger sig fram, smakar på orden, letar sig associativt och mångtydigt vidare.
vad är vatten
vad är natten
skyldig
dagen
Eller:
det krampaktiga sättet du håller
dina papper
dina liv
din död dina dödar dina döda
ditt kött
ditt blod
Vidare är det snyggt när Inanna Sultan censurerar sig själv och utelämnar vissa ord, för att i nästa andetag byta till brutal konkretion (”du ser din granne/hälsar/hälsar på hans lik/medan hjärnan faller ur hans skalle”). Författaren gestaltar det skoningslösa i att solen fortsätter stiga morgon efter morgon, trots att bottenlösa skrik ljuder bakom förvarens låsta dörrar. Hon citerar Ebba Busch och Maria Malmer Stenergard och låter dikten smattra ut till Maskinens manual – ett slags repressionens ABC.
Samtidigt fortsätter människor att dö på Medelhavet även om det inte längre når igenom nyhetsbruset. Men ”Straffkolonien” är inte bara en politiskt viktig skrift, utan vittnar även om ett fint författarskap i vardande.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
