”För att förstå Mehdi måste man se honom dansa. Det fanns en märklig blandning av kontroll och nonchalans i sättet som han rörde sig. Det såg ut som om han hängav sig åt rytmen, lät sig uppfyllas och vägledas av den som en marionett som får liv i händerna på sin herre. Han blundade, drog armarna mot bröstet med knutna nävar och var likgiltig för världen omkring”.
Det är på en strandbar vid havet som den nyblivna unga läkaren Aïcha för första gången får syn på den dansanta ekonomen som går under smeknamnet Karl Marx.
Kärlek och uppror är den röda tråden i andra delen av den fransk-marockanska författaren Leïla Slimanis beroendeframkallande trilogi som började med ”De andras land” (på svenska 2022). Hon är tidigare känd för den Goncourtprisade psykothrillern ”Vaggvisa”, men har bytt spår och är mitt inne i en flödande släktsaga som delvis inspirerats av hennes mormors och mors liv i Marocko.
Aïcha är dotter till den aggressivt strävsamma bondsonen Amine och den stökiga fransyskan Mathilde som var huvudpersoner i del ett. Ett omaka par som, i takt med att landet avkoloniseras, lyckas få sina frukt- och olivodlingar att blomstra. Sakta men säkert glider de in i en burgen medelklass. Det inledande poolbygget i ”Dansa med mig” är ett turkost tecken på hur långt familjen Belhaj tagit sig. Men det är dotterns akademiska studier som markerar det stora statusskiftet. Till och med patriarken tappar andan av stolthet.
Aïchas och Mehdis komplicerade dejtande står i fokus denna gång. De tillhör generationen som ska bygga det självständiga Marocko. Välutbildade och progressiva, redo för såväl en politisk som en sexuell revolution. Men hur fria är de från de familjebundna traditionerna? Och hur redo är landet egentligen för dem?
Liksom i den första delen växlar Slimani perspektiv på ett närmast filmiskt vis. Här finns högtflygande drönaråkningar över ett kungarike där demokratikamp och frihetslängtan möter politisk terror. Tonen är drastisk och Slimani tycks hatälska sina karaktärer. Alla mänskliga sidor får plats i gestaltningen, både skönheten och skiten.
Det må vara männen som dansar, men kvinnorna som fortsätter föra Leïla Slimanis romansvit framåt
De ständigt växlande scenerierna är färgstarkt men knappast romantiskt skildrade. Det luktar sardinkonserver, saltlake och svett om sidorna. En utflykt till hippiemeckat Essaouira börjar exotiskt med besök av Jimi Hendrix men fortsätter lite som en skräckfilm i den mytomspunna byn Diabet utan el och vatten. Där krälar påtända västerlänningar runt i smutsen medan oljiga kackerlackor lägger ägg i deras öron.
Helbilder, halvbilder och täta närbilder avlöser varandra när författaren rastlöst rör sig kring olika livsöden i det rika persongalleriet. Mest lyskraftig är den vackra Selma, Amines syster. Hon bryter mot alla regler, ger fan i sitt påtvingade moderskap och lever i stället livet i storstan Rabat som betald älskarinna och festsällskap åt eliten.
I romanens saftigaste avsnitt inleder Selma en förbjuden affär. Kanske inte olaglig, men definitivt olämplig. Leïla Slimani, som även tidigare haft ett skarpt och otvunget öga för erotik, visar att hon har blivit en av fransk litteraturs bästa sexskildrare. Hon skriver frankt och liksom hungrigt fram den skeva passionen – men samtidigt med en udda, lite skirt poetisk blick på kropparnas möten.
Det må vara männen som dansar, men kvinnorna fortsätter föra Leïla Slimanis romansvit framåt. I andra delen kommer den historiska fördjupningen och den dramatiska politiken fram. Det bildar en högintressant relief åt den här suveräna och kaotiska släktsagan som gör postkolonialismen personlig. Tredje delen, som lyckligtvis kommer på svenska redan i höst, glider sömlöst över i en ny generation och en omvänd exil; från Marocko till Frankrike. Explosiva ”Jag tar med mig elden” är klart värd att vänta på.
Läs fler bokrecensioner och andra texter av Helena Lindblad
