Anna i ”Efter repetitionen” (1984)
Regi: Ingmar Bergman. Med: Lena Olin, Erland Josephson.
– Jag var 23 år, jätteung, och hade precis kommit ut från scenskolan. Ingmar Bergman hade specialskrivit rollen som Anna för mig, och jag hade fått Bergmanpriset. Känslan att bli upplyft på det sättet betydde enormt mycket. Det var som en ryggmärgstransplantation, jag fick en känsla av att tillhörighet. Jag var lite kändisbarn och jag var söt, men jag kände mig ändå så osäker. Bekräftelsen från Ingmar och Erland betydde allt. Det var en ynnest att få hänga med dem hela dagarna. Och jag lärde mig massor av Bergman. Disciplinen. Det hårda arbetet. Han sa också till mig: ”Du kommer få allt du vill. Kanske inte när du vill det, men du kommer få allting.”
Sabina i ”Varats olidliga lätthet” (1988)
Regi: Milos Forman. Med: Lena Olin, Daniel Day-Lewis, Juliette Binoche m fl.
– Jag vill nästan gråta när jag ser den här bilden, för jag var så osäker då. Jag hade egentligen inte strävat efter en internationell karriär. Jag var nöjd med att bo i Stockholm, ha min lilla lägenhet och jobba på Dramaten. Jag var nybliven mamma, ensamstående efter en jättesvår relation och hade mycket ångest. Och så fick jag den här rollen, kom till Paris och mötte Daniel, som är en av de snällaste människor jag har träffat. Han var vild och galen, men hade ett enormt hjärta. Vi filmade i sex månader, och att få jobba så nära honom var otroligt. Han levde i rollen dygnet runt och kunde bli vansinnig när jag och Juliette Binoche flamsade och skrattade.
– Jag förstod aldrig att filmen skulle bli så stor. Och de intima scenerna var aldrig något problem för mig. På en inspelning är kroppen ett verktyg, som i livet. Jag har alltid känt mig väldigt trygg med ett professionellt filmteam – det finns nästan inget ställe där jag skulle känna mig tryggare med att klä av mig naken. Sedan kan man förstås tänka: jag hoppas inte mina barn ser det här. Men i själva arbetet har det aldrig varit laddat på det sättet för mig.
Roberta ”Bobby” Duran i ”Havanna” (1990)
Regi: Sydney Pollack. Med: Lena Olin, Robert Redford.
– Det där var kul. Robert Redford var en ball människa och en jävligt bra filmskådis, men han hade en annan teknik än jag. Han kunde vara väldigt medveten om sina verktyg, liksom: nu lyfter jag lite på ögonbrynet, medan jag nog är mer intuitiv. Jag minns också att vissa kunde vara så arga på Redford, att de tyckte att han såg för gammal eller sliten ut. Jag förstod ingenting av det där. Jag tänkte bara: han är ju skitsnygg. Vad är det för krav vi har på stjärnor egentligen? Vi var ett halvår på Haragua Hotel i Dominikanska republiken, och både Robert Redford och Sydney Pollack blev människor jag kom väldigt nära. Pollack blev en vän för livet – varm, klok och generös. Man kunde alltid ringa honom och prata, ända fram till att han låg för döden. Det är sådant som stannar kvar långt efter att en film är klar, människorna man möter.
Mona Demarkov i ”Romeo is bleeding” (1993)
Regi: Peter Medak. Med: Lena Olin, Gary Oldman, Juliette Lewis m fl.
– Haha, det var så kul att få spela Mona Demarkov! En rysk lönnmördare som var badass på riktigt – livsfarlig, jävligt cool och väldigt rolig. Och Gary var fantastisk att jobba med. Från det att han kom in i sminket var han konstant rolig och snygg. Jag förstår egentligen inte att jag inte blivit kär i åtminstone hälften av alla jag jobbat med – men jag har faktiskt aldrig blivit kär i en motspelare. Vi hade ångande sexscener, och han kunde kläcka ur sig fräcka och ekivoka repliker mitt i alltsammans som gjorde hela stämningen absurd. En kanonskådis med ett lekfullt vansinne, jag älskar att se honom i tv-serien ”Slow horses”.
– Det var också under den inspelningen som jag blev skjuten – alltså skadad på riktigt – när vi gjorde en skottscen i New York. Jag skulle stå där i sidenblus och liten läderskjol. Men blusen hade åkt upp och jag fastnade och blev vådaskjuten i armen. Det blev ganska dramatiskt, tack och lov inte värre än så. Och att komma in på akuten i New York med fejkblod överallt – de visste ju först inte vad de tittade på. Det blev väldigt kaotiskt. Men mest minns jag ändå filmen som ett tillfälle där jag verkligen fick ta ut svängarna, både i humorn, sexualiteten och farligheten.
Hilma af Klint i ”Hilma” (2022)
Regi: Lasse Hallström. Med: Lena Olin, Tora Hallström, Lily Cole m fl.
– En fantastisk roll som vi spelade in i Vilnius. Och när jag nu är tillbaka och filmar brittiska tv-serieversionen av ”Girl with the dragon tattoo” så känns det som om det fortfarande finns så mycket av Hilma kvar här. Jag hade ingen egentlig relation till Hilma af Klint innan, men när jag såg vad hennes målningar gör med människor blev jag djupt berörd. Det är något underligt med henne, något som går rakt igenom tiden och fortfarande är ett mysterium. Hon dog ensam, fattig och sjuk, och nu står människor inför hennes verk i timmar. Lasse (Hallström, red anm.) blev väldigt intresserad av medium, spiritism och sådant. Han var inte ett dugg intresserad tidigare, men öppnade upp sig vilket nog är bra för hans konstnärskap. Innan dess var han ”konstnärliga Karlsson”, liksom, säger Lena Olin med glimten i ögat.
Lena Olin tar emot årets Lifetime achievement award i samband med visningen av ”Varats olidliga lätthet” på biograf Skandia i Stockholm den 15 november.
Fakta.Lena Olin
Skådespelare. Född 1955 i Stockholm. Dotter till skådespelarna Britta Holmberg och Stig Olin som medverkat i en handfull Bergmanfilmer.
Bor utanför Stockholm och i Bedford, New York.
Gift med regissören Lasse Hallström sedan 1994.
Upptäcktes av Ingmar Bergman och fick tidigt i karriären Bergmanpriset och roller i Oscarsvinnaren ”Fanny och Alexander” och tv-dramat ”Efter repetitionen”.
Fick sitt internationella genombrott 1988 i Milos Formans ”Varats olidliga lätthet”. Har sedan dess medverkat i en rad internationella filmer, däribland ”En fiende ibland oss” (1989), ”Havanna” (1990), ”Romeo is bleeding” (1993), ”The ninth gate (1999) och ”Chocolat” (2000) som regisserades av hennes make, Lasse Hallström. Har också spelat i Hallströms ”Casanova” (2005), ”Hypnotisören” (2012) och ”Hilma” (2022) där hon delade titelrollen konstnären Hilma af Klint med sin dotter Tora Hallström.
Nicholas Wennö: Här är veckans bästa strömningstips