Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Huruvida det finns stöd i Koranen för det stränga bildförbud som satte världen i lågor under koranbränningarnas år 2020–2023 är omdiskuterat. Visst finns en hadith som säger: ”De som skapar bilder kommer att straffas på Domedagen.” Men precis som inom kristendomen är det Guds sak att straffa. Den som verkligen tror behöver inte ta lagen i egna händer.
Därför ska vi inte heller vara rädda för att kritisera religioner. Alltför ofta låter vi dock de mest fanatiska uttolkarna definiera dem. För denna selektiva bokstavstro, som minns buden men inte guden, är det fria ordet en huvudfiende. Därför behövs kättare – inte bara för att försvara det fria ordet, utan också för att försvara tanken om en rimligare religion.
Ungefär så hade jag inlett en recension av Sakine Madons förra bok ”Inget är heligt” (2022). När jag nu läser hennes nya bok ”Till kättarens försvar” (Fri tanke/Liberal debatt) känns det som om jag läser samma bok igen.
Än en gång skriver Sakine Madon ett skarpt försvar för rätten att häda
Än en gång skriver hon ett skarpt försvar för rätten att häda. Hon djupdyker i utredningen om hets mot folkgrupp mot den sedermera mördade Salwan Momika, och visar att många formuleringar som anfördes som exempel på hets, i själva verket var riktade mot religionen islam. Inte mot muslimer.
Liksom i den förra boken beskriver hon föräldrarnas flykt från ett auktoritärt Turkiet, för att sedan skriva om fatwan mot Salman Rushdie, Jyllandspostens karikatyrer, attacken mot Charlie Hebdo, Lars Vilks rondellhund, och den stoppade utställningen av Sadaf Ahmadi vid Kulturhuset i Borås hösten 2023.
Men det är koranbränningarna som står i fokus för ”Till kättarens försvar”.
Jag håller med Sakine Madon om att de inte ska regleras i lag. Om en grupp iranska exilfeminister får för sig att elda upp den heliga skriften för att håna mullorna skulle jag själv räcka fram tändaren. Det finns redan en lag om hets mot folkgrupp, och den räcker.
Debatten om koranbränningarna är principiellt intressant. I dag finns det till exempel många inom Palestinarörelsen som använder dem för att visa hur regeringen hycklar inför yttrandefriheten – ”det är okej att håna muslimer men inte att protestera mot folkmord”.
Men då minns man fel, för högern försvarade inte alls koranbränningarna. Som Sakine Madon påpekar var det inte bara socialdemokratiska skribenter som Anders Lindberg i Aftonbladet som stred för ett totalförbud. Regeringen utredde att ändra ordningslagen för att förbjuda dem.
En sådan lag hade nu kunnat användas mot Palestinademonstrationerna vid Mynttorget, vilket visar att den som vill tysta andra förr eller senare tystar sig själv. Att försvara rätten att elda upp en koran är att försvara rätten att demonstrera mot Israel. Det måste vänstern börja förstå.
Men ibland landar hon snett i sitt försvar för yttrandefriheten
Men ibland landar Sakine Madon snett i sitt försvar för yttrandefriheten. Precis som i förra boken dammsuger hon texter efter kritik mot Lars Vilks flört med den antimuslimska högern mot slutet av livet, för att visa hur de hycklar om yttrandefriheten. Men resultatet är i stället att Madon själv upprättar nya tankeförbud.
För nog får man kritisera idéerna hos någon som hotats till livet, även om man samtidigt försvarar rätten att uttrycka dessa idéer? Jag skulle tvärtom säga att det är först då, när man tar strid för verk man inte tycker om, som man på allvar värnar yttrandefriheten.
Det är intressant att se ”kättarna” träda fram som centrala upprorsfigurer i vår konservativa samtid, och då inte bara i religiösa sammanhang. Statsvetaren Katarina Barrling lyfter också fram dem i ”Världens mest protestantiska land” (2024), där Sverige beskrivs som det ”extrema landet lagom”.
Kättaren blir här någon som vågar kliva utanför åsiktskorridoren. Urvalet blir dock skevt, även hos Barrling. Tidiga arbetaragitatorer som Kata Dalström och August Palm förbjöds ofta att tala, och tvingades göra det i diken eller från båtar vid kajen, men lyfts aldrig fram som kättare i den borgerliga historieskrivningen. Däremot finns alltid plats för Sverigedemokraternas moderna heresier.
Så ja, selektiviteten finns även till höger.
När kommer borgerliga debattörer att rycka ut till deras försvar?
Det märks inte minst i reaktionerna på Palestinarörelsen, där regeringen än en gång förespråkar inskränkningar i demonstrationsrätten för att slippa höra hur hemsk politik man för. Samtidigt finns delar av denna rörelse som överträder gränsen, genom att avbryta politiska möten och demonstrera framför journalisters bostäder. Är inte de vår tids kättare? När kommer i så fall borgerliga debattörer att rycka ut till deras försvar?
Visst är frågan lättantändlig – men om det är någon som skulle kunna ta sig an den är det Sakine Madon. Kanske i nästa bok.
Läs andra texter av Leonidas Aretakis
