”Ful ful ful. Vuxenbajs. Någon som hämnas på en tjej från Hudiksvall?”
I Facebookgruppen Händer i Hudiksvall svallade vreden under hösten.
Anledningen är en fyra meter hög bronsflicka som ska hålla uppsikt över Kattvikskajen. MUF klagade i en Tiktokvideo på förspillda skattepengar, medan högerstyret i Askersund använde prototypen för att visa varför politiker måste motarbeta förarglig konst.
Att medborgare har synpunkter på det offentliga rummet är inget nytt. Men på senare år har ilskan blivit politisk dynamit. Inte minst inom arkitekturen.
I en debattartikel i SvD vill Arkitekturupprorets talesperson Michael Diamant skicka ”den människo- och kunskapsfientliga modernismen till historiens sophög.” Det vill även det högerextrema tyska partiet AFD vars kulturpolitiska talesperson Hans-Thomas Tillschneider nyligen anklagade byggrörelsen Bauhaus för ”konstnärlig våldtäkt på människans behov av hemkänsla”. I Storbritannien har högerpopulistiska Ukip länge raljerat över ”modernistiska ögonplågor”.
Sverigedemokraterna vill inte vara sämre, och lanserade nyligen ”Sverigehuset”, ett falurött ”småhus i traditionell svensk stil” som ska motverka ”brottslighet och otrygghet”. I november presenterade Stefan Attefall en rapport om denna ”nya egnahemsrörelse” – där knutarna givetvis är vita.
Här skymtas konturerna av en reaktionär international, som avskyr utmanande kultur.
Modernismens upproriska kraft formulerades av den tyska expressionisten Ernst Ludwig Kirchner: ”Med en tro på utveckling, och på en ny generation av skapande och njutande människor, kallar vi samman alla unga”, karvade han in på ett träblock 1906. Med djärva och omedelbara penseldrag skulle de peka finger mot de ”väletablerade äldre krafterna”.
Varför står just konsten och arkitekturen i skottgluggen?
Manifestet fångar vad upplysningen och modernismen har gemensamt – en tro på friheten, och på kraften i det nya.
För Kirchner gick det illa. Den nazistiska utställningen om entartete Kunst 1937, som hånade ”degenererade” konstnärer, innehöll 32 av hans verk, och han uteslöts från den preussiska konstakademin. Då var han redan deprimerad opioidmissbrukare, och året därpå sköts han ihjäl med sin FN Browning-pistol under oklara omständigheter.
Än en gång växer sig reaktionen stark och går till storms mot skapande och njutning – mot upplysningens förnuftstro, och modernismens upprorsanda. Men varför står just konsten och arkitekturen i skottgluggen?
Enligt den tyskjudiska filosofen Theodor Adorno är det inte för att modernismen är progressiv, utan för att den inte gullar med någon ideologi. Den är ett sandkorn i maktens och samhällets öga. De flesta människor känner obehag inför tvetydigheter och normbrott, skriver han i ”Estetisk teori” (Glänta, 2019), vilket är just vad som ger konsten kraft.
Ungdomliga käftsmällar finns numera på nätet
Därför är verk som ”Hudiksvallstjejen” en enkel måltavla för populister, som gärna frammanar inbillade hot för att vädja till väljarnas längtan efter ordning och trygghet.
Samtidigt kan man fråga sig hur utmanande konsten egentligen är i dag.
Mer än ett sekel efter att Marcel Duchamp ställde ut en pissoar (”Fontän”, 1917) är det sällan man blir chockad på ett galleri. Upproret har stelnat. Vad varken Michael Diamant eller arkitekterna verkar fatta är att modernismen är traditionen. Den är inte ful, den är trist.
Ungdomliga käftsmällar finns numera på nätet. För några veckor sedan sköt den 23-åriga kryptoinflueraren MistaFuccYou ihjäl sig i direktsändning, efter att ha bett följarna att ”göra honom till ett memmynt”. Så ser konstnärligt självmord ut i vår tid.
Den nya högern har med andra ord sugit upp modernismens upprorsanda, för att gå till attack mot skalet. Hur kan initiativet vinnas tillbaka?
Hoppet väcktes när jag, liksom resten av världen, såg Donald Trump samla sitt skurkkabinett runt Volodymyr Zelenskyj. Precis som Musks techmaoistiska myndighetsrevolution syftar scenen till teatral förnedring, inte olik utställningen om degenererad konst. Men med sitt heroiska trots visade den ukrainska presidenten att vanäran kan vändas, att utsatthet föder motstånd.
Kanske kan den högerextrema rörelsen väcka den europeiska upplysningen och modernismen ur sin slummer. Framtiden hänger på det.
Läs fler texter av Leonidas Aretakis och även:
Ola Andersson: Är Sovjet Arkitekturupprorets förebild?
