Det var en lättad partiledare och premiärminister som mötte anhängarna på valvakan tidigt på tisdagsmorgonen svensk tid.
– Vem är redo? Vem är redo för att stå upp för Kanada ihop med mig? ropade Mark Carney.
För två månader sedan hade han aldrig haft ett politiskt uppdrag. Möjligen betraktades han som alldeles för grå för att kunna hävda sig i kampen om topposterna.
Men politik handlar ofta om tajming.
När Donald Trump trappade upp tullhoten mot Kanada, kunde Mark Carney kliva fram som den trygga lösningen. Han har hanterat stora kriser förr – som centralbankschef i Kanada under finanskrisen 2008 och han ledde Bank of England under den tumultartade Brexitprocessen när Storbritannien lämnade EU.
Möjligen hade väljarna också fått nog av karisma efter tio år med den liberala fixstjärnan Justin Trudeau som landets ledare. Mark Carney vann en jordskredsseger vid Liberalernas partiledarval i början av mars.
”Om man hade frågat mig för fem år sedan så hade jag sagt att Mark Carney var för mycket teknokrat och för tråkig ekonom för att fungera som premiärminister. Men i dessa tider tror jag att han är precis vad vi behöver”, konstaterade liberalen Belinda Dodson för mig i Ottawa i mars.
Kanske har barndomen i Kanadas glesbygd övertygat väljarna om att Mark Carney är av ett helt annat virke än företrädaren.
Justin Trudeau föddes som son till en sittande premiärminister. Carney växte upp i småstaden Fort Smith i det nordvästra territoriet i Kanada.
Efter gymnasiet fick han stipendium till Harvard-universitetet i Boston, USA. Han fortsatte till brittiska Oxford, för att doktorera i ekonomi, med fokus på den hyperaktuella frågan om handel och konkurrens.
Han hade en bisyssla under åren på elituniversiteten. På Harvard var han reserv som hockeymålvakt i studentlaget. På Oxford blev han lagkapten. I hockeytokiga Kanada kan sådana meriter väga lika tungt som en avhandling. Det är ingen slump att Carney har kampanjar i hockeytröjor. På valmöten viftar anhängarna med kanadensiska flaggor monterade på hockeyklubbor.
Nu blir uppdraget att slå undan Trumps hårda puckar i handelskriget. Han har lovat väljarna att sätta hårt mot hårt, utan att precisera exakt hur. Striden gäller inte bara tullarna utan också Trumps försök att tackla grannen i norr med hot och lockrop om att göra Kanada till den 51:a amerikanska delstaten.
”USA försöker krossa oss för att äga oss. Det kommer aldrig att hända”, löd budskapet från Carney i valfinalen.
Förr eller senare måste han också ta itu med de problem som plågade företrädaren Trudeau – den låga tillväxten, de höga boendekostnaderna, den växande drogkrisen och den svåra balansgången i energipolitiken och klimatsatsningarna.
Men inget enar ett land som en yttre fiende. Carney säkrar greppet om regeringsmakten när den nationella gemenskapen i Kanada är starkare än någonsin.
I sitt segertal lovprisade han det han kallar ”kanadensiska värderingar”: Ödmjukhet, ambition och enighet.
– Det är värderingar som jag ska göra mitt bästa för att vidmakthålla varje dag vid makten, sade han.
Han lovade också att arbeta gemensamt med alla partier i parlamentet och alla provinser och territorier och ursprungsbefolkningen i Kanada.
– Låt oss lägga splittringen och ilskan bakom oss. Vi är alla kanadensare, sade han.
Det är ”armbågarna upp” som gäller – för att nu använda ännu ett hockeyuttryck från den växande kanadensiska motståndsrörelsen i tullkriget mot Trump.
