Hög arbetslöshet och en dyster tillväxtprognos – det är mörka moln över svensk ekonomi. Fullt begripligt att finansminister Elisabeth Svantesson (M) ser bekymrad ut. Allra helst eftersom hon på sitt bord har att finansiera en enorm försvarssatsning och en för staten delvis lika kostsam kärnkraftsutbyggnad.
En rejäl nedskrivning av tillväxtprognosen kom häromdagen; från bedömningen i maj då regeringen trodde på 1,8 procents tillväxt, till 0,9 procent i juni. Det oroliga omvärldsläget är finansministerns viktigaste förklaring. Och som en direkt följd av krig och oroligheter, de svenska hushållen ser dystert på framtiden och håller därför hårt i slantarna.
Men även om de geopolitiska spänningarna påverkar landets ekonomi negativt kan inte den politiska strategin vara att vänta och se och hoppas att det vänder. Det är ingen naturlag att över en halv miljon människor i Sverige ska vara arbetslösa. Självfallet minskar de drabbade hushållens köpkraft.
Och det är kontraproduktivt att älta den misslyckade privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Många har redan konstaterat att det blev färre förmedlade jobb och dyrare med privata arbetsförmedlare. Men problemen fanns också före privatiseringsreformen.
Den så kallade matchningen, det vill säga att Arbetsförmedlingen ska hitta jobb till arbetslösa och kompetent arbetskraft till arbetsgivarna – har den någonsin fungerat tillfredsställande?
Johan Pehrson (L) skrev i egenskap av arbetsmarknads- och integrationsminister för ett år sedan i ett debattinlägg att han hittat ett systemfel som nu skulle fixas genom att ”arbetslinjen återupprättas, utbildningslinjen prioriteras och Arbetsförmedlingen fokuserar på sin kärnverksamhet”. Javisst! Så varför händer inget? I stället försvåras arbetskraftsinvandringen vilket ställer till problem för kompetensförsörjningen.
Så varför lyssnar inte regeringen?
Svenskt Näringsliv listar på DN Debatt (25/6) flera åtgärder som enligt organisationen skulle få hjulen att snurra igen: förbättra kompetensförsörjningen, rusta upp infrastrukturen och genomföra regelförenklingar så att inte alla goda idéer dör när de mals genom de byråkratiska kvarnarna.
Inga revolutionerande åtgärder, tvärtom, problem och förslag som uppmärksammats och debatterats i många år. Inte desto mindre en analys att begrunda. Så varför lyssnar inte regeringen?
”Arbetslinjen” kan inte reduceras till ett tufft slagord för att skrämma dem som man finner arbetsskygga. Minskar arbetslösheten ökar konsumtionen – och först då kan det vara dags att skriva upp tillväxtprognosen.
