Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
– Är du från Stockholm?
– Jag är från Södermalm, svarar kvinnan på krogen.
Det är skillnad, det lärde jag mig direkt då jag flyttade från Helsingfors.
I bostadsannonser, till exempel. Läget anges helst i relation till just Södermalm.
”Tunnelbanan tar dig till pulsen på Södermalm på bara 8 minuter!”
På en visning säger mäklaren:
– Du cyklar till Hornstull på bara tio minuter!
Jaha, tänker jag, och vad ska jag göra i Hornstull?
I en annons för min egen bostad hade det snarare stått: ett lugnt kvarter, 14 minuter från T-centralen.
Inte bara bostäders, utan också människors, värde verkar mätas i avståndet till Södermalm.
– Bäst hade det ju känts att bo på Södermalm så klart. Men jag har ganska kort väg dit, säger en bekant.
Plaggen är säckiga som mitt fjällvandringstält från 90-talet.
I den gentrifierade arbetarstadsdelen ska ju alla vilja bo. Framför allt inom mitt eget skrå, medie- och kulturfältet.
Implicit är man då lagom alternativ och intellektuell, men samtidigt utrustad med en borgerlig betalningsförmåga.
Myten måste undersökas på plats. Jag ger mig ut på jakt efter de första Södermalmsscener jag insöp i tonåren, Strindbergs och Fogelströms.
Inget fel på vyerna, men i trängseln vid utsiktsplatserna blockerar jag turisternas selfieambitioner.
Bättre då att tjuvstarta kanelbullens dag. Men kön till bageriet ringlar sig långa vägar ut på trottoaren, mot en affär som säljer vintagekläder.
Där provar jag några plagg. De är säckiga som mitt fjällvandringstält från 90-talet. Men jag förstår att det är en uniform man bör bära på Södermalm: byxor med ogynnsam passform ihop med joggingskor.
Jag läser att många snavar och gör sig illa i sina bylsiga jeans, och jag känner med dem. Säcklöpning är en gren som kräver träning.
Vidare till Skanstull, där kvadratmeterpriset är över 100 000 kronor. Jag försöker para ihop priset med den tunga trafiken som dundrar förbi och de arga Hammarbyfans jag tydligen står i vägen för. Det slutar i kognitiv dissonans.
Men alla i min krets överöser Södermalm med lovord. Det är som om självaste Kärleksministeriet ur Orwells ”1984” vill bota mig från min dumhet.
Så går det för Winston i boken: till slut älskar han Storebror.
”Jag älskar Södermalm”, försöker jag. Men jag är inte botad än, orden smakar inte rätt.
Det gör däremot kanelbullen, när jag äntligen når slutet av kön.
Läs mer:
Lillebrors förra kåseri: Varför är ni svenskar så fixerade vid mitt förnamn?
Lillebror-klassikern: Vilken jättebra svenska jag talar!
Alla DN:s kåserier finns samlade här.