Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det var kö till min vallokal i helgen. Inte timslånga som på andra ställen, men ändå något djupt otidsenligt. Här står vi i en lång rad och väntar på att få lägga små lappar i kuvert. En informationsöverföring, med lägsta tänkbara bandbredd.
Hur kan vi hålla på så, i digitaliseringens tidevarv?
Förr blossade diskussionen om digitaliserade val upp vart fjärde år. Man borde kunna lägga sin röst smidigt via datorn, eller senare mobilen, tänkte vissa. I dag har så gott som alla mobilt Bank-ID – det borde vara självklart? Fördelarna är lätta att se. Det skulle bli enklare att rösta, särskilt för de som har svårt att ta sig till vallokalen. Valdeltagandet kunde stiga.
Men under de 20 år jag har skrivit om cybersäkerhet har jag sett ett glasklart samband: Ju mer en person är insatt i it-säkerhetsfrågor, desto mindre vill hen digitalisera politiska val. De har sett för många buggiga it-system, för många avslöjade säkerhetsluckor för att tro på det perfekta systemet. Inom cybersäkerhet pratar ingen egentligen om systemet utan säkerhetshål, man pratar om hur snabbt man lagar säkerhetshålen när de upptäcks.
Ingen tror riktigt på ett e-röstningssystem som är helt osårbart för hackarattacker.
Det finns en klassisk sida av den tecknade serien XKCD som beskriver det väl. Fråga någon som bygger flygplan och du kommer få ett löfte om att flyget är oerhört säkert. Fråga en byggnadsingenjör om hissar och de kommer intyga att de är så gott som ofelbara. Men fråga en cybersäkerhetsexpert om digitala val och du kommer få en harang om hur vansinnig idé det är.
Möjligen är det kategoriskt i överkant. Estland har haft röstning över internet i många år. Visst har det ifrågasatts, men hittills har det fungerat utan några katastrofala missöden.
Snarare så måste risken ställas mot nackdelarna. Ja, vi måste ta oss till en speciell lokal, ibland köa. Och vi måste vänta på resultatet, medan ett elektroniskt system skulle kunna räkna ihop rösterna på en sekund.
Men vi gör det en gång vart fjärde år. I gengäld får vi ett närmast ofelbart system: Lådorna med lappar kan inte hackas. Runt dem finns självklart elektroniska databaser där antalet röster noteras. Men även om de skulle brinna upp eller hackas tillbaka till stenåldern på valnatten så ligger lapparna där och kan alltid räknas en gång till.
Sedan är det frågan om valhemlighet. Modern kryptering skulle förmodligen kunna garantera att ingen övervakar hur jag röstar med mobilen, om jag inte var utsatt för sällsynt avancerat spionage.
Men valhemligheten är tvådelad – jag ska inte bara kunna dölja vad jag röstar på, jag ska inte heller kunna bevisa vad jag röstade på. Tänk att jag blir erbjuden en tusenlapp för att rösta på parti X. Med dagens system skulle jag kunna ta pengarna och ändå rösta som jag vill. Det finns inget sätt för röstköparen att kontrollera vad jag faktiskt gjorde. Men om röstköparen hänger över axeln när jag röstar på mobilen så skulle hen kunna kontrollera att jag faktiskt röstade X – och plötsligt blir det fullt möjligt.
Det finns goda skäl till att diskussionen om digitala val har somnat in. Pappersrösterna är krångliga. Tidsödande. Resurskrävande. Och alldeles, alldeles underbart svårtmanipulerade.