Allt börjar i musiken, i Juloratoriet, dess svindlande hyllning till den gud som har skapat oss. Eller vi har skapat. Göran Tunströms roman fångar Bachverkets branter och djup, de många rösterna, och ger dem på papperet kroppar och liv. Hans son, regissören Linus ställer det nu på scenen igen, förra gången var 1996 på Orionteatern – detta far och son-drama, denna son och mor-diktning, om frånvaro, oförmåga, saknad, och den kärlek som ska övervinna allt.
Här är de: Solveig i sin gula klänning, som på cykeln far in i koflocken och krossas. Elisabeth Meyers gestalt och fantastiska röst, eller ibland Göran Martlings pianospel, vävs in i scenerna var gång en känsla rör vid Aron som blev hennes änkeman (Shanti Roney, med förtvivlans riktningslösa vänlighet). Eller vid Sidner, sonen, vars saknad efter modern blir irrljuset han ständigt följer.
Över Dramatenscenen svävar den enorma solen med livshotande glöd snarare än värmländsk välvilja, men vi är ändå först i Sunne där alla har sina drömmar, livslögner och psykoser. Kören övar under kantorns, Johan Holmbergs förtvivlat optimistiska ledning. Selma Lagerlöf dyker upp ridande på sin plywoodhäst i naturlig storlek (César Sarachu med spröd pondus och perfekt frisyr). Som Fanny Udde, köpingens falnande skönhet, gör Elin Klinga en ljuvlig miniatyr. Trånar släpigt och prilligt efter upptäcktsresanden och Hitlervännen Sven Hedin (Sarachu, rolig här med), och förför sen aningslöst och grymt oskulden Sidner. Johan Holmbergs svettigt konkursfärdige patron hunsar den sörjande Aron. Jennifer Amaka Pettersson, kuvat ensam borta i Nya Zeeland brevväxlar med Aron men möter Sidner.
Här finns berättelser. En som knappast skrivs ut här är den om Splendid, Sidners barndomsvän. Alexander de Sousa gör honom ändå tydlig, en jordnära vän, förslagen och varm, förankrad på värmländska i verkligheten som ingen annan på scenen, där Erik Ehns Sidner lider mest, gång på gång drabbad av berättelsens olika svek.
I stort har det goda skådespeleriet ändå svårt att hävda sig. Det väldiga och det mänskliga tycks inte kunna samexistera, berättelsen trampar ojämnt mellan nära och långt ifrån. Det blir snarare scenografen Thilo Reuthers surrealistiska bilder, med genklang av Linus Tunströms bakgrund hos framför allt det brittiska teaterkollektivet Complicitè, som präglar föreställningen. Selma på sin otroliga häst. Fannys utstyrslar. Den kallvitt lysande, kistlika låda där Sidner författar livsverket ”Om smekningar” driven av sin rent köttsliga saknad efter modern. Vid en fartygssida, tillika en gigantisk landgång, slutar Arons liv och resa.
Viktor Udde, Sidners son med Fanny, får i denna föreställning en egen son, (som barn spelad av Sixten Josefsson, som den lite äldre av Fredrik Nilsson). I slutet av historien kallas han Linus, som nyckel till att regissören nu igen har velat iscensätta faderns verk, likt ett berg som måste bestigas, kanske besegras.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Det är svårt att föreställa sig en juligare roman
”Göran Tunström såg märkvärdigheten i allt”
