Åklagaren Lisa dos Santos böcker skiljer ut sig bland de många titlarna som ges ut om svensk gängkriminalitet. Dessa skrivs ju oftast av journalister, som låter stoff och lärdomar från det dagliga arbetet på redaktionen veckla ut sig i längre format. Dos Santos däremot berättar direkt inifrån rättsväsendet och bjuder således på exklusiv fackkunskap, något som ofta är bristvara i den offentliga diskussionen kring gängvåldets orsaker och lösningar.
Hennes första bok (om man inte räknar ungdomssynderna som barnboksförfattare) ”Älskade bror” (Forum) nominerades 2023 till Augustpriset, med motiveringen att den ”hjälper oss att förstå strukturerna och mentaliteterna bakom de dåd vi dagligen läser om”.
”Gängens hus. Min rapport från våldsvågen” tar vid där debuten slutar. Mycket har hänt under de tre åren som gått. Kriminaliteten har krupit ned i åldrarna. I dag kan både offer och gärningsmän i grova våldsdåd vara yngre tonåringar. Samtidigt har Lisa dos Santos intagit en alltmer framskjuten position i svensk debatt. Under det gångna året har hon varit tjänstledig för att helt fokusera på opinionsbildning, tack vare ett stipendium från Stiftelsen Fritt Näringsliv. Karriärsvängningen märks tydligt i den nya boken. Volymen är uppskruvad, debattören dos Santos tar större plats, låter resonemangen veckla ut sig. Precis som i föregångaren är utgångspunkten för berättelsen dock den samma: åklagarkammaren i Flemingsberg i södra Stockholm.
I september 2023 hittas en 13-årig pojke mördad i ett kärr i Haninge. Mordet äger rum efter en intensiv eskalering av såväl skjutningar som sprängningar och andra våldsdåd i regionen. Flera av utredningarna kopplade till dessa landar i Lisa dos Santos knä. Också den som gäller den mördade pojken. I boken låter hon ärendet markera ett avgörande skifte. Hon skriver: ”Det grova våldet, varje dag på mitt skrivbord, har härdat mig. Men aldrig blir man så härdad att det går att greppa att det är barn som ligger mördade på gängens brottsplatser.”
Tveklöst är dos Santos känslomässigt hårt ansatt. Man tvekar aldrig på hennes engagemang och man kan också förstå att ett yrkesliv som präglas så av gängens härjningar färgar den egna verklighetsbilden. Men när hon ska överföra den emotionella anspänningen från arbetsvardagen till litteratur saknar hon kontroll över energireglagen. Resultatet blir en yvig debattprosa i högt tonläge, inte olik hur det låter i partiledardebatter eller trådar på X.
Efter ett tag börjar man undra hur det kommer sig att folk alls får röra sig fritt på huvudstadens gator. Kanske borde vi alla bära skyddsväst och hjälm?
Stockholm skriver hon fram som en krigszon. ”Våldsvågen finns överallt.” Gängen har ”flyttat in i våra liv”. Barnens lekplatser är kriminellas mötesplatser. Bara att lämna sonen vid skolan skapar ångest: ”När jag står i skjutningarnas och sprängningarnas Stockholm där barn blivit en bricka i gängens dödliga spel får ordet livsfarligt nytt liv i mig.” Efter ett tag börjar man undra hur det kommer sig att folk alls får röra sig fritt på huvudstadens gator. Kanske borde vi alla bära skyddsväst och hjälm?
De halsstarriga formuleringarna och den tillspetsade argumentationen ställs i kontrast mot vardagliga betraktelser. Panerad torsk på lunchrestaurangen. Personalfest med 90-talstema. Många och långa beskrivningar av hur det är att åka pendeltåg. Stilgreppet är förstås tänkt att förankra berättaren i en tillvaro som känns igen. Men som läsning blir det bara tråkigt.
Det är endast mitt emellan stämningslägena, mellan pliktskyldig, grå vardag och ”Jag kan inte tro att detta är mitt Stockholm”-utrop, som texten lyfter. När dos Santos borrar ner sig i åklagaryrkets hantverk och skildrar utredningsarbetets detaljgranskningar av chattloggar och övervakningsfilmer förmår ”Gängens hus” bidra med något unikt. Som debattör låter hon tyvärr alarmistisk retorik ställa sig i vägen för budskapet.
Läs fler texter Sara Martinsson och fler bokrecensioner.
