Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Att planera sin egen begravning – är det verkligen en rimlig uppgift för ett gäng 14-åringar som håller på att konfirmera sig? Några föräldrar i Borlänge vänder sig med kraft mot detta.
Eller i ärlighetens namn verkar det mest vara en enda mamma. Men som hon har rasat!
I Aftonbladet (29/6) beskrev hon hur ungdomarna fått diskutera sin egen död.
”Vilken kista de ska ha, vilka kläder de ska ha på sig när de ligger i kistan, vilken musik som ska spelas på deras begravning. Och de fick veta att det tar en timme att bränna ett lik. Ska barn behöva höra sådant?”, sade hon. ”Det var helt groteskt. Mitt barn mår jättedåligt och kommer inte att kunna sova efter i dag.”
De fick veta att det tar en timme att bränna ett lik. Ska barn behöva höra sådant?
Aldrig har väl en frukt hängt så lågt som den här; den riktigt väntar på att man ska plocka den och omsorgsfullt göra mos av den, enligt receptet Dagens mammor och pappor är såna pjåskiga curlingföräldrar.
Men faktiskt förstår jag den där mammans instinkt. Man vill skydda sina barn från allt ont! Och det är så svårt att minnas att det bara är just en instinkt.
I själva verket blir livet förstås inte lättare för dem som går genom barndomen inpackade i bubbelplast. De får det inte bättre. I stället går de ut i vuxenlivet oförmögna att göra någonting alls, jag menar på riktigt. Dels för att de aldrig fått bygga självförtroende genom att klara saker, hitta egna lösningar, misslyckas, borsta av sig och gå vidare. Dels för att de inte är vana att hantera stora känslor.
Visst vet vi det?
Och vi begriper ju att livet inte ska vara problemfritt: det ska vara rikt.
Att döden är en del av detta. Även för barn. Det är inte är dåligt att de då och då tassar fram till avgrundens kant och känner den existentiella svindeln suga tag. Tvärtom hör det till bearbetningsprocessen av det faktum att livet är oerhört och skört, att allt rätt vad det är tar slut, om inte förr, så senare. Och ångesten det inger är inte ett problem, utan fullt normalt.
Nog inser vi det, herregud, skrockar vi, vi är föräldrar, inte idioter.
Det är bara det att när man väl ser sitt barn må dåligt – ja, då glömmer man all sin inre visdom, allt man känner är att detta inte får ske, man är beredd att vända upp och ned på himmel och jord för att få ett stopp på det som gjort dem illa, man vill genast ringa kvällspressen och kräva att någon ställs till svars, helst avgår.
Det är då man måste ta ett djupt andetag och påminna sig om sitt jobb som vuxen. Inte att vara en curlare som sopar en bana där barnet kan glida fram utan friktion. Utan att vara äventyrarens basläger invid bergets fot.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Okej, vi vann inte VM, men vi vet åtminstone vad riktig fotboll handlar om
Lisa Magnusson: Humlan ser så gullig ut – men den skriker på Sölvesborgsdialekt
Lisa Magnusson: Vi ska inte slösa en enda skattekrona på ”existentiell hälsa”
