Upsala Nya Tidning har kallat henne ”Vera”, men hon heter Elsa. Hon är 84 år, och nu går hon ut öppet i tidningen med sitt namn och bild och sin berättelse (26/11): Det var hon som i våras slog larm om att hon blivit våldtagen i sin säng av en hemtjänstanställd.
Mannen nekar till brott, och utredningen är nedlagd i brist på bevis.
Det här är ett fall som leder till så många frågor, varav den första är: Varför anställer kommunen personer utan att göra en bakgrundskoll? Den utpekade mannen hade ju tidigare stängts av från hemtjänstjobb, misstänkt för liknande brott (UNT 11/11).
Och varför lyssnade inte cheferna när Elsa tidigare berättade hur obehaglig hon tyckte att just den här mannen var? Att han blottat sig för henne – ett brott i sig – och att han sagt att han köpt ”glidmedel för äldre” till henne, kommit med motbjudande kommentarer.
Ändå hände inget. Han fick jobba kvar. Därmed hade han fortfarande en elektronisk nyckel, och kunde gå in till henne.
De interna utredningarna – ja, utredningarna i plural, för Elsa är inte ensam (UNT 9/10) – visar att kommunen brustit i allt från just rekryteringsprocessen, till att följa upp när någon slår larm, till att anmäla och journalföra allvarliga händelser, till styrning och krishantering (UNT 25/11).
Men det är inte bara rutinerna det handlar om, utan också det rent medmänskliga planet: att man så klart måste höra av sig och erbjuda hjälp när en gammal dam berättar att hon blivit våldtagen av personalen. I stället har de ansvariga cheferna lagt locket på, inför både Upsala Nya Tidning och Elsa. Samtal med psykolog och sjukresetaxi dit har hon själv fått bekosta, med sin redan magra pension.
Det är för ynkligt.
Tystnaden och ovissheten gör allt värre. Elsa har ångest och mardrömmar, vaknar varje natt och tycker att hon hör någon i dörren, måste gå upp och se efter att ingen smugit in och gömt sig i lägenheten. Hon säger till Upsala Nya Tidning att hon är så ledsen.
Men hon ger sig inte. Hon står upp för sig själv.
Hon påminner mig om Gisèle Pélicot, den franska kvinnan som under många år regelbundet drogades och våldtogs av sin man och andra män som han bjöd in. Giséle Pélicot har gjort sensation genom att begära öppna dörrar under rättegången, för hon menar att hon inte har något att skämmas för; skulden ligger hos dem som gjort henne ont. Samma rakryggade mod visar nu Elsa, med barnbarnet Mimmi vid sin sida.
Ja, det är andra tider nu. Det går inte längre att hyscha ned människors vittnesmål. De kräver att vi lyssnar, att vi visar dem respekt.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är inte ”yttrandefriheten” som är problemet, utan svinstian
Andrev Walden: Jag berättade om den svenska skolan för en norsk journalist – hon trodde mig inte
