Det tisslas och tasslas om ”SVT-profilen”. Han var på firmafest, det åts och dracks, och dracks, och han pussade en nära kollega på munnen. När han försökte igen puttade hon bort honom.
Var det ett övergrepp?
Det verkar ingen ha tyckt till en början. Då hanterades det som en pinsamhet bara.
”Förlåt förlåt för att jag försökte pussa dig. TVÅ gånger dessutom, fan fylleskalle och idiot var jag, kan vi låtsas som att det aldrig har hänt?”, sms:ade han morgonen därpå.
”JAAA!!!!” svarade hon.
Men med tiden började hon må allt sämre. Till sist polisanmälde hon, och häromveckan väcktes åtal.
Detta formliga världsvrål förde med sig en viktig insikt: att kvinnor inte längre ska behöva tiga och tänka att de får finna sig
”Om rätten är vid sina fulla sinnens bruk måste mannen frikännas”, menar Åsa Linderborg (Aftonbladet 24/5). Hon får medhåll av både Cecilia Hagen (Expressen 29/5) och Johanna Frändén (DN 30/5).
Irena Pozar är inte enig. Givetvis är det rätt ”att polisanmäla en händelse där ens kroppsliga integritet kränkts”, anser hon (Aftonbladet 2/6).
Själv kan jag inte låta bli att undra om metoo lett oss till vilse? Detta formliga världsvrål förde med sig en viktig insikt: att kvinnor inte längre ska behöva tiga och tänka att de får finna sig.
Och man måste faktiskt inte tåla ”smågrejer” heller. Man är inte humorlös eller överkänslig för att man fredar sina kroppsliga gränser.
Problemet är att det har slagit över helt åt andra hållet i stället.
Först tänkte jag att det rörde sig om en sorts omognad som skulle växa bort med tiden.
Men det har gått snart åtta år nu, och om något gräver metoo bara en allt djupare vallgrav mellan kvinnor och den verklighet som är att relationer är svåra. Att folk förvirrar varandra, och sårar varandra, går över gränser, missbedömer, gör fel. Att detta gäller oss alla – och att det inte måste innebära slutet.
Den där benhårda oresonligheten förringar allvaret i faktiska övergrepp, och drar olycka över både män och kvinnor.
Det finns inga nyanser, allt är ett oförlåtligt övergrepp, även en vänskaplig fyllepuss
Situationen får mig att tänka på den där teorin om bortträngda minnen som blev så populär på 80-talet, och som gick ut på att man kunde ha utsatts för eller gjort hemskheter utan att komma ihåg det. I själva verket skapades ”minnena” av just den terapi som lirkade i djupen för att frammana dem, visade det sig ett antal år och raserade människoliv senare.
Har vi nu i stället kollektivt gått in i de bortträngda känslornas era? undrar jag. Det spelar inte längre någon roll vad du först upplever när någon går över dina gränser. Det finns inga nyanser, allt är ett oförlåtligt övergrepp, även en vänskaplig fyllepuss – känner du inte det?
Så har metoo kommit att göra oss inte mer fria, utan mindre.
Läs mer:
Lisa Magnusson: IS-krigaren kanske inte ska sommarprata, men det är förjävligt ändå
Lilian Sjölund: Remisser slarvas bort, provtagningar missas – nya journaler hotar patientsäkerheten
