Är det samma sak att lyssna på en text som att läsa den? Detta debatteras friskt – om man nu kan kalla det debatt när nästan alla är så rörande överens: Inte bara är det fråga om två vitt skilda ting – textlyssnandet stjäl dessutom tid från textläsandet, i sådan utsträckning att många skolelever numera knappt ens vet hur man läser längre (Vi Lärare 12/11 2024).
Visst är det här ett problem. Men det är en aspekt jag tycker går förlorad, nämligen att det ju inte bara är själva ovanan vid böcker det handlar om, utan ovanan vid långsamma berättelser över huvud taget.
När jag nyligen visade en handfull barn i min närhet ett avsnitt av det gamla barnprogrammet ”Björnes magasin” – som var en institution under åren 1987–2000 – trodde de inte att det var sant.
Även jag chockerades över det låga tempot: ett omständligt intro, sedan en trög och fumlig gammal björn som pratar en lång stund om ingenting särskilt med en snigel som inte svarar.
Därefter visas en i princip oredigerad hemvideo där två barn leker att de fikar.
Tillbaka till studion, där Björne ”pratar med” den stumma Snigel igen.
Och så till sist paradnumret: tecknad film! Eller, ja, det är i själva verket stillbilder av enkla skisser plus en berättarröst som gubbknarrigt minns en svag anekdot från sin egen barndom. Filmens titel? ”Medan limmet torkar”. (Jag skojar inte, den heter så.)
För oss som växte upp under ”Björnes magasin”-eran var dessa 25 minuter om dagen med en man utklädd till en skabbig björn det flashigaste vi hade. Inte undra på att läsningen därmed kom naturligt: Vi hade ju så tråkigt.
Men hur ska man förmå barnen av i dag att självmant plocka upp bokens utdragna upplevelse i svartvitt, när de är vana vid att allt gnistrar och blinkar och är några minuter långt på sin höjd? Deras hjärnor måste först kalibreras för lugnare takter.
Ofta när folk klagar på att barnen inte läser tillräckligt så låter det som en moralisk instinkt, en fråga om tradition och ordning som vilar på vagt estetiska grunder. Men det viktigaste argumentet är ju vad det gör med en själv att försättas i läsningens translika tillstånd. Detta tillstånd kan visserligen uppstå även när man skärmar, men i malströmmen av lättsmälta övergående intryck hinner fantasin inte resa någonstans, allt som återstår är lågmäld stress.
Det är helt enkelt något alldeles särskilt med böckers förmåga att låta en träda in i andra världar, se saker ur andra perspektiv, leva andra liv. Och att lära sig lyssna på långsamma berättelser kan bli en första portal in.
Läs mer:
Lisa Magnusson: En sak kan vi säkert veta efter skandalen med Brigitte Macron
Elias Rosell: Vänstern har inte längre monopol på flum – se bara på den amerikanska högern
