Att räkna pinnar. Så brukar man kalla det när polisen till exempel står vid vägkanten och lagför trafikförseelser. Det är enkelt, och ger snygg statistik med många ”uppklarade brott”. Men särskilt produktivt är det i verkligheten inte: Fem fortkörningar är inte mer än fyra beställningsmord.
Ändå tycks denna pinnräknarmentalitet ha kommit att prägla även arbetet med den allra grövsta brottsligheten.
Det är förstås lättare att sätta dit personerna lägst ned i hierarkin. De är ofta unga, ibland barn, och lockas, luras och hotas att utföra brott åt de kriminella gängen. Det gäller allt från att springa småärenden till regelrätta sprängningar och dödsskjutningar.
Rekordmånga minderåriga sitter nu inlåsta. Barnombudsmannen Juno Blom slog häromdagen fast att läget för dem är illa (DN 28/3). Att de sällan får det stöd de behöver.
I många av hemmen styr personer med egen koppling till kriminella nätverk, som därmed mer eller mindre får fri tillgång till sin allra främsta målgrupp av rekryter: vilsna barn och unga.
90 procent av dem som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott inom tre och ett halvt år, visar Riksrevisionens statistik.
Och på vuxensidan räcker fängelseplatserna inte längre till.
”Vi har en total beläggning på 140 procent”, konstaterar Kriminalvårdens säkerhetsdirektör, Kenneth Holm (SVT 24/3). Ofta får de intagna dela cell, vilket är dåligt både för rehabiliteringen och för lugnet. Hot och våld har ökat kraftigt.
Ja, anstalterna svämmar över – men av vilka?
Vuxenvärlden måste börja ta ansvar för de barn och unga som utnyttjas av gängen. Hjälpa dem loss.
Nu slår kammaråklagare Mats Ihlbom larm om att utredningarna tappar farten så snart själva utförarna har gripits. Just när den svåraste och viktigaste delen ska ta vid, det vill säga att sätta dit beställaren, försvinner resurserna och prioriteras om till andra utredningar.
Så går gängledarna fria – nyligen tvingades Mats Ihlbom släppa ”en av de värsta våldsverkarna vi har sett i modern tid” (SVT 1/4).
Det är ofattbart.
Otaliga gånger har det ju påpekats att situationen med gängkriminaliteten är allvarlig, på gränsen till systemhotande. Vuxenvärlden måste börja ta ansvar för de barn och unga som utnyttjas av gängen. Hjälpa dem loss. Se till att de får gå i skolan. Ge dem deras framtid tillbaka. Samtidigt måste resurser läggas på att sätta de riktigt grova brottslingarna bakom lås och bom.
Att stoppa tillgången på kriminell arbetskraft och fånga dem som efterfrågar den – det är en så omfattande uppgift att den snarast kräver ett systemskifte. Men med mindre kommer vi aldrig ur det här.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hur kan Sverige förvänta sig att psykiskt sjuka ska klara sig själva ute i samhället?
DN:s ledarredaktion: Johan Forssell säger sanningen om regeringens migrationspolitik
