Det är viktigt att gå och rösta! Och att man kan göra det fritt och utan hinder, ja det är så självklart att det anses vara en ickefråga i demokratier som Sverige; det diskuteras inte ens. Men det kanske det borde?
För det finns samtidigt grupper som är underrepresenterade i valresultaten, trots att de utgör 19 procent av väljarkåren: de funktionshindrade.
I förra riksdagsvalet röstade 76 procent av dem, jämfört med 87 procent av befolkningen som helhet, enligt Statistiska centralbyrån. Allra lägst var valdeltagandet bland personer med synsvårigheter, där bara 62 procent röstade.
Allra lägst var valdeltagandet bland personer med synsvårigheter, där bara 62 procent röstade
Det finns ingen anledning att tro att just dessa grupper skulle vara mindre intresserade av de allmänna valen än andra. Tvärtom är de, precis som Maria Montefusco på Myndigheten för delaktighet påpekar, ”i högre utsträckning än andra beroende av politiska beslut som fattas” (SvD 25/5).
Inbördes är de en brokig skara. Några är unga, vissa mitt i livet, många är gamla, många har låg inkomst.
En del har mindre störningsmoment att runda, en lättare form av dyslexi eller begynnande demens på ålderns höst. En stelhet efter en operation som gör det bökigt att gå utan stöd i trappor.
För andra formar problemen hela livet, de är beroende av andras hjälp. Detta inkluderar möjligheten att över huvud taget delta i politiken.
Enligt den nyligen framlidne Olle Wästberg, som verkade som ordförande för Demokratiutredningen, är det få partier som satsar på lättläst valinformation, och få som använder sig av teckenspråkstolkar (Dagens Arena 4/9 -22). Partilokalerna är sällan handikappanpassade, och vad gäller kommunala sammanträden uppfyller 43 procent inte kraven på fysisk tillgänglighet.
Fortfarande går det inte ens att komma in med rullstol i många vallokaler, och för dem som väl kommer in väntar långa köer, fram till höga bord, där det ligger svårlästa valsedlar.
Sverige är ett tillgängliggörande land, i teorin. Det går att rösta via bud, och sedan 2018 är kommunerna dessutom skyldiga att erbjuda ambulerande röstmottagare. De åker hem till personer som har svårt att ta sig ut och ställer upp valsedelställ, skärm och urna, och lämnar rummet när väljaren röstar.
Det är vackert. Men så länge kunskapen om denna möjlighet är så låg (SvD 25/5) spelar sådant förstås ingen roll.
Vad ska då till? Kanske att vi börjar prata om saken för vad den faktiskt är: ett demokratiproblem.