Nyfiken på årets sommarpratare? En av dem har avslöjats på internet redan nu: IS-krigaren Osama Krayem.
Han anses vara Sveriges värste terrorist, och avtjänar just nu ett 30-årigt fängelsestraff för medhjälp till terrordåden i Paris 2015, och sprängningarna i Bryssel året därpå. Enligt ett nytt åtal ska han även ha varit med och bränt ihjäl en jordansk stridspilot i en bur i Raqqa för tio år sedan, vilket han sedan skrutit om i meddelanden hem (SVT 30/5). Förmodligen har han fler groteskheter på sitt samvete – nyss avslöjades det att han ingått i IS handplockade elitstyrka (DN 31/5).
Kontrasten är stor till sommarpratandet, som ju anses vara en hedersbetygelse, och som vanligen är en sömnig tilldragelse där högst förväntade personer delar med sig av högst förväntade, tillrättalagt ”livskloka” berättelser om hur de överkommit svårigheter tack vare sin enastående inre styrka.
Kan det verkligen stämma att en IS-terrorist har blivit utvald i år?
Nej, självklart inte. Inte heller är ”nyheten” tänkt som satir, såsom debattören Mustafa Panshiri trodde när han delade den – även om det onekligen finns en svart humor i Osama Krayem iförd klassisk sommarpratarblomsterkrans.
Men artikeln är i grunden klassisk desinformation: gjord för att mottagarna ska tro att det är på riktigt. Den utger sig för att vara från SVT, och är till utseendet en exakt kopia av SVT:s artiklar.
”IS-krigaren Osama blir årets första sommarpratare”, lyder rubriken, texten inunder avslöjar målgruppen: ”Det viktiga är att han inte är sverigedemokrat”
”IS-krigaren Osama blir årets första sommarpratare”, lyder rubriken. Texten inunder avslöjar målgruppen: ”Det viktiga är att han inte är sverigedemokrat”.
Det verkar vara så många av Sverigedemokraternas vänner upplever det: För dem spelar det ingen roll att partiet numera utgör den absoluta makteliten, att det rent faktiskt styr landet, att det sedan länge befinner sig i mediernas finrum. Deras politiska känsla är likväl den av utanförskap, och de skiter i att sommarpratar-Osama är fejk, det är förjävligt ändå.
Just därför är finalen på hela den här cirkusen så clownaktigt klantig. För samtidigt har det i Radiohuset suttit en pressansvarig som velat ställa till rätta. Som därför vädjat till Mustafa Panshiris vettighet och bett honom att inte sprida artikeln (Expressen 31/5). Vilket – högst förståeligt – väckt ännu större sensation på internet, eftersom Sveriges Radio verkligen inte ska försöka styra folk.
Se, så skänkte en klåfingrig pressis det närmaste en seger som går att få för dem som aldrig känner sig som vinnare: den bittra tillfredsställelsen i att till sist få sin världsbild bekräftad av självaste public service.
Läs mer:
Lisa Magnusson: En trög och fumlig björn öppnade en portal in till andra världar
Lars Calmfors: Ett nytt expertråd skulle kunna skapa bättre balans mellan olika branschers löner
