Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Jag hade fel! Det är väl lika bra att jag erkänner det med en gång.
Det gäller städgurun Marie Kondo, och hennes idé om att man ska göra sig av med allt förutom det som aktivt används och som dessutom – hennes uttryck – gnistrar av glädje.
Böcker man redan har läst, eller inte kommit sig för att läsa fastän man haft dem länge – bort! Kläder som ett barn vuxit ur och småsyskon ännu inte vuxit i? Bara att slänga. Alla gamla minnen som bara ligger där i sina kartonger? Adjöss!
När nästan allt sedan är bortrationaliserat tar man sina få kvarvarande ägodelar och organiserar dem på ett praktiskt och lättillgängligt sätt, företrädelsevis i utskjutningsbara, genomskinliga plastbackar. Detta enligt Marie Kondo.
Konceptet var som gjort för att hon skulle hamna på tio-i-topplistan i flygplatsernas bokhandlar, bli en snackis på mellanchefers middagar, få en egen Netflix-serie. För att hon – ironiskt nog – skulle kunna börja sälja en massa onödigt krafs via sin egen hemsida.
(Vad sägs exempelvis om en rosenkvarts och en stämgaffel för endast 75 amerikanska dollar plus frakt? Eller en ”Now or never”-motivationsaromasprej? Eller varför inte tofflor, vaser, speglar, nagelborstar, minitvålar, teattiraljer, böcker, sugrör, snackspåsar, skålar, ostknivar. Obs! Autentiska exempel.)
Och allt det här gjorde mig vresig.
”Minimalismen förknippas ofta med renhet och enkelhet, med att leva i harmoni med världen. Men mest har den nog gemensamt med fascismen och dess förkärlek för disciplin och avsky inför… liv”, hävdade jag (DN 18/1 2019).
Några år senare kom just… livet i kapp Marie Kondo. Hon gjorde en helomvändning.
Några år senare kom just… livet i kapp Marie Kondo. Hon gjorde en helomvändning och sade att sedan hon fått barn så har hon helt gett upp både glädjesprakandet och städningen (The Guardian 30/1 2023).
Själv har jag faktiskt påbörjat motsatt resa.
Varför klamrar jag mig fast vid saker? Jag menar nu inte vid konsumtion, utan det jag redan har.
Så klart har det att göra med sentimentalitet, med en estetisk dragning till det hemtrevliga och nostalgiska. Men därinunder? Där finns ett grundackord av oro. Jag känner mig besläktad med de äldre generationer som genomlevt både fattigdom och krig och trauman. Som sparar eftersom man ju aldrig så noga kan veta hur allt kommer gå.
Och jag har aldrig förstått mig på minimalismen, den framstår för mig som skrämmande kylig. De stora svenska inredningskontona flyter ihop, alla obegripligt dystra och opersonliga, som jag tänker mig att begravningsbyrån Fonus skulle inreda en övernattningslägenhet för långväga sörjande.
Apropå döden har franska Elle nu fått upp ögonen för vad de kallar ”le döstadning suédois”, alltså svensk döstädning, som går ut på att rensa och organisera så att inte efterlevande lämnas med ett berg av saker.
Det är väl lite kul, och typiskt det svenska sinnelaget att tänka i termer av död och att inte ligga andra till last. Och nog är det mer sympatiskt? Tanken är inte att allt nödvändigtvis måste glittra av glädje, utan att man, lite mer jordnära, ska tänka över vad man lämnar efter sig.
Men framför allt handlar det om det som har värde här och nu. Allting – särskilt småbarnsåren – blir enklare om hemmet inte flödar över. Detta är väl en rimlig kompromiss? Att försöka se till att allt man äger har en plats. Att saker inte bara ligger och dräller.
Och så får man minnas att det förhållande man har till sina ägodelar inte handlar om ”rätt” eller ”fel”. Det är just bara olika sätt att försöka hantera… livet.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den nya gifttrenden bland unga är så himla gullig
Lisa Magnusson: Stockholm lyckades minska drogmissbruket – ni kan aldrig gissa hur
