Mer än hälften av svenskarna skulle inte bekymra sig om internet låg nere i en vecka.
Detta enligt en undersökning från Global connect, ett företag som specialiserat sig på digital infrastruktur och datakommunikation. Och vd:n, Martin Lippert, förtvivlar i Expressen (5/11) över resultatet, försöker upplysa medborgarna om hur illa detta i praktiken faktiskt vore, på systemnivå:
Elförsörjningen blir svajig. Tillgången till nyheter och information stryps. Man kan inte handla med vare sig kort eller Swish, bankomaterna fungerar inte, och i livsmedelsaffärerna gapar hyllorna snart tomma. Sjukhusen kommer varken åt patientjournaler eller provsvar, och det blir svårt att ringa ambulans. Mycket av det vi tar för givet i vardagen slutar att fungera.
Så klart har han rätt: På ett principiellt plan är det bara dumt att vara emot ”internet”. Den nya tekniken är verkligen fantastisk. Även i det privata. Som nyhetskälla, och kunskapsbank. Och som sökarkiv – hur gjorde folk förr i tiden när de inte kunde komma på svaret på något: ”Jo men det är ju hon den där som var med i den där filmen” eller blev osams: ”Nej, nej, han blev statsminister först 1932!”?
Inte heller värdet av den rena förströelsen ska underskattas: bloggar att läsa och drömma sig bort i, poddar som sällskap och underhållning. Reddits långa diskussionstrådar.
Men internet är också en väldig massa skräp som gör våra liv fattigare och tristare.
Själv har jag under hösten slutat skärma mer och mer. Jag har raderat alla sociala medier från mobilen, och de meningslösa små spelen.
Nu har jag till och med övervägt att skaffa mig väckarklocka och armbandsur, för att slippa mobilen i ytterligare ett led.
Den första tiden sträckte jag mig efter dem gång på gång, lite så där som folk brukar beskriva fantomsmärtorna efter en amputerad kroppsdel: hur man ”minns” även det som inte längre finns där.
Ändå gick avvänjningen rätt fort.
Jag tror det beror på att inget av det där riktigt har gett mig något av värde på länge, åtminstone inget som jag inte lika gärna kan erhålla genom att logga in via datorn då och då. Nu har jag till och med övervägt att skaffa mig väckarklocka och armbandsur, för att slippa mobilen i ytterligare ett led.
Det känns bra. Jag känner mig bra. Inte som i bättre än andra, utan som i en välmående människa.
För ni vet hur det sägs att det inte finns några gratis luncher? Att om det är gratis, så är det du som är lunchen? Det är så jag upplevt stora delar av internet det senaste decenniet.
Och jag tror att det är just detta som svenskarna försöker uttrycka när de säger att de inte skulle sakna internet om det försvann. Det handlar inte om att de är ”naiva”, som Global connects vd tror. Det är ett sätt att säga: Vi är trötta på det här. Trötta på att vara lunch.
Läs mer av Lisa Magnusson
