Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Har influeraren Joakim Lundell ljugit om sin hemska uppväxt? Det påstås i första delen av en ny dokumentär, ”Hatet: Monstret” (”Dokument inifrån”, SVT 2/12).
Han har i böcker, dokumentärer och intervjuer (DN 6/10 2017) beskrivit hur hans mamma missbrukade starka tabletter, att hon ofta sade till honom att hon skulle ta livet av sig. Att tv:n hemma ständigt stod på med skräckfilmer, som hon i sitt omtöcknade tillstånd blandade ihop med verkligheten. Att hon bland annat hallucinerade om monsterinsekter under hans hud och fick honom att sticka sig med en synål för att döda dem.
Men inget av det här stämmer, hävdar ”Hatet: Monstret”. Där intervjuas mamman, som nekar till allt.
Jag blir mer och mer illa till mods, ju mer jag ser.
Jag blir mer och mer illa till mods, ju mer jag ser
För det är en sak att hans syskon har en helt annan upplevelse än han, och vill föra fram den.
”Jag minns en trygg uppväxt. Rolig, kärleksfull. Man kom hem från skolan, morsan står och städar och dekorerar. Det var frukter, det var olika dekorationssaker. Farsan kollade på fotboll eller nånting. Sedan spelade vi fotboll mycket på våran gård. Grillade. Mycket fina minnen har jag från barndomen”, säger exempelvis Joakim Lundells sex år yngre halvbror, Jakob.
Kanske minns någon av bröderna fel, medvetet eller omedvetet. Kanske hade de bara helt olika barndomar – Jakob var endast ett par år gammal när Joakim som 8-åring placerades i familjehem.
Men i slutänden är den här sortens saker svåra att bevisa, och det gör att man måste vara försiktig. Det är möjligt att medierna inte alltid har varit det. Det är också tydligt att ”Hatet: Monstret” gör sig skyldig till exakt detta misstag när den utan några direkta belägg driver tesen att Joakim Lundell ljuger.
Det är så grovt.
För till skillnad från vad dokumentären gör gällande så ”bevisar” det ju ingenting att socialtjänsten noterade ett tablettmissbruk hos mamman först flera år efter att Joakim Lundell omhändertagits. Det säger inget om när det började.
Nej, hela poängen är att ingen säkert kan veta något om en barndom – utom de som var där
Samma sak med uppgifterna från barnpsykiatrin och socialtjänsten om att han ständigt var rädd för att hon skulle ta livet av sig. ”Men sedan ser jag att samma sak tydligen upprepas med fostermamman”, hörs reporterns röst – som om vi därmed kan avfärda allt som en pojkes hjärnspöken.
Men det kan vi ju inte, liksom det inte säger något att Joakim Lundell som liten skadade sig själv och andra, att han fått diagnoserna Aspergers och add, att han som vuxen varit uppmärksamhetstörstande, gränslös och destruktiv.
”Skenhängning, elstötar, monsterinsekter, missbruksutlösta vanföreställningar – allt det som Joakim så målande berättat om. Ingenstans finns det beskrivet”, säger reportern. ”Men när jag läst vet jag också vad allt handlade om egentligen.”
Fast det gör han inte. Ingen kan säkert veta något om en barndom – utom de som var där. Och till dem ska vi lyssna varsamt.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Genom att porta föräldrarna från lucia straffar man barnen
Max Hjelm: Vänsterpoeten är en gåva till den globala kapitalismen
