Varför vann skådespelaren David Fukamachi Regnfors en guldbagge för sin insats i ”Hypnosen”? Enligt hans tacktal finns en tydlig möjliggörare: den ekonomiska politik som tillät kulturskolan.
Att kulturen är viktig kanske verkar självklart: Vem påstår något annat?
Samtidigt är den uppenbarligen svår att försvara när det väl gäller, eftersom den inte är något som ger omedelbar återbäring i kommunernas tajta budgetar.
Och det är en sak att det ibland måste göras beklagliga prioriteringar. Men det finns även en politisk idé om att nedskärningar rent av är ett självändamål. Liksom: kul för barnen om de får lära sig dragspel, akrobatik och teater, men varför ska det behöva kosta skattebetalarna så mycket?
Kul för barnen om de får lära sig dragspel, akrobatik och teater, men varför ska det behöva kosta skattebetalarna så mycket?
Då är det bra att påminna om vad denna mjuka, fluffiga, ständigt blödande utgiftspost egentligen innebär.
När artisten Lars Winnerbäck framhölls som ett exempel på kultur som föredömligt bär sina egna kostnader så gav han svar på tal (Corren 7/9 2023): varken han, bandet eller scenmedarbetarna hade varit där de är utan den kommunala musikskolan, fritidsgårdarna, det bidragsberoende föreningslivet och diverse eldsjälar.
Men detta handlar inte enbart om framgångsrika skådespelare och artister, eller om den superlönsamma exportvara som kallats det svenska popundret.
Och ni vet den konkreta, brännande frågan: Hur fångar vi upp barn som hänger nere i centrum, smått på glid; de som annars lätt sugs upp av kriminella gäng? Fritidsaktiviteter som musik, dans, teater, konst är definitivt en del av svaret.
Men oftast går ju svallvågorna inte ens att mäta. Jag menar: De allra flesta som går i kulturskolan börjar sedan jobba med något helt annat som vuxna, och de allra flesta låg hur som helst aldrig i farozonen för att gå med i något gäng.
Tillgången till kultur under uppväxten har ändå inneburit en rikedom för dem. För oss. Visst måste det väl också vara värt något?
Läs mer av Lisa Magnusson
