Får det lov att vara några goda råd om hur man hanterar kombinationen barn och restaurang? Man skulle kunna tänka sig att kocken Tea Malmegårds lista på Instagram vore till glädje. Men icke.
Vårt avlånga land är nämligen kluvet i två.
Det är de som tycker att barn självklart hör hemma på krogen, och som påfallande ofta har en irriterande ”härligt kontinentaaal” ingång: I Sverige är vi så tråkigt stela, här ska allt vara tyst och ordnat och barnen undanstoppade på institution, vi borde se mer till länder som Italien, där alla skiner upp när de ser en unge och genast börjar nypa dem i kinden och bjuda på karameller!
Jamen skillnaden är att i Italien så beter sig det uppväxande släktet, påpekar i sin tur vänner av ordning. Där sitter de stilla och raka i ryggen, med vattenkammat hår och flätor, och allvarsamt artiga små ansikten, och hör man dem någonsin tala så är det för att säga ett lågmält tack för maten. I Sverige, däremot, röjer ungarna loss och skriker och slåss, och förstör restaurangupplevelsen för alla andra: Kyparn, det är ett barn i min soppa!
Nej, vi svenskar har inte alls samma pli på våra små. Förmodligen beror det på att vi – till skillnad från i Italien – inte agar dem, och att hänsyn därför är en lärdom som måste nötas in på annat sätt. Det kan ta tid, eftersom barn till naturen är nyfikna och högenergiska.
Därför kanske man inte behöver dra med sig sina yngsta till de finaste finrestaurangerna, där allt kretsar kring själva maten som svindyrt extremsportevenemang.
Men annars? Varför skulle de inte få följa med ut och äta?
Många tror sig ha rätt att vistas överallt utan att behöva befatta sig med sådant de personligen inte gillar.
Jag gissar att motståndet beror på den enorma självcentrering som blivit norm på senare år: Många tror sig ha rätt att vistas överallt utan att behöva befatta sig med sådant de personligen inte gillar.
Men barn är en självklar del av samhället, och om det ska bli folk av dem så måste de få vara med. Ibland kommer de störa, precis som vuxna kan störa genom att skratta för högt, lukta äckligt eller ha en odräglig personlighet – sådant är livet.
Och på vår obönhörliga resa mot döden är väl Tea Malmegårds tips alldeles utmärkta. Hon säger saker som att familjer ska se till att alla springer av sig före besöket. Att servisen ska vända sig direkt till barnen och låta dem beställa själva, gärna prata med dem lite extra. Och köket upplyses om att nästan alla småttingar föredrar när såsen serveras vid sidan av pastan.
Hon har inte inkluderat några tips till andra matgäster, så här kommer i stället mina: Ha tålamod. Minns att också du en gång varit en skrikig liten unge.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är skillnad på att ändra sig och att vara en hycklare
DN:s ledarredaktion: En djärv tanke – kanske borde Arbetsförmedlingen hjälpa folk att få jobb?
