Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Eftermiddagen den 24 januari 2023 bad amerikanska Lindsay Clancy i Duxbury, Massachusetts, sin man att åka och hämta takeaway-middag till familjen. När han kört i väg förde hon barnen – 5-åriga Cora, 3-årige Dawson och den 8 månader gamla Callan – ned i källaren och ströp dem till döds med fitnessband. Sedan gick hon upp på övervåningen, skar upp handlederna och kastade sig ut genom fönstret. Det var hennes man som hittade henne, vid liv, men svårt skadad och förlamad från midjan och ned.
Att det är hon som gjort allt detta är redan fastställt, hon själv förnekar det inte. Men borde hon straffas för brotten? Det har domstolsjuryn haft så svårt att svara på att hela rättegången nu måste tas om (BBC 9/9).
Vartenda vittne i rättegången har sagt att hon var en underbar mamma.
Lindsay Clancy arbetade som barnmorska och var mycket omtyckt, och vartenda vittne i rättegången har sagt att hon var en underbar mamma. Till och med barnens pappa – som nu har skilt sig från henne – har gått ut offentligt och sagt att han förlåter henne. Att hon älskade sina barn.
Men något hände efter att den tredje bebisen kom. Hon började må allt sämre. Drabbades av panikattacker. Ingen förstod vad hon led av. I stället diagnosticerades hon med än det ena, än det andra – generaliserat ångestsyndrom, depression, bipolär sjukdom – och fick en räcka mediciner utskrivna. Snart började hon isolera sig.
Tänk om vården haft kunskap om förlossningsdepression, eller postpartumdepression som det egentligen formellt heter, så låter det nu i debatten. Om hon fått hjälp. Hade barnen fortfarande varit i livet då? Fallet engagerar hela USA.
Utanför domstolen har kvinnor demonstrerat till stöd för Lindsay Clancy. Risken med att göra henne till ansiktet utåt för postpartumdepression är förstås att tillståndet blir ännu mer stigmatiserat. Till symtomen hör nedstämdhet, ångest och tankar på att skada sig själv eller sin bebis – men det är ytterst ovanligt att faktiskt skrida till handling.
Kanske är det här ett sådant där fall där ingen kan sägas ha hela ansvaret, men där många bär en del. Vården, som inte tog henne på tillräckligt stort allvar. De anhöriga, som visste att hon hade tankar på att skada och döda, men som skakade av sig det. Lindsay Clancy själv, som borde ha låtit sig läggas in, som borde ha satt sina barn i säkerhet medan tid var.
Själv kan jag inte sluta tänka på dem: Cora, Dawson och Callan. På skräcken de måste ha upplevt när deras mamma, som de älskade och litade på, gjorde dem detta.
Den nya rättegången inleds i slutet av september.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det nya, ”traditionella” mansidealet är förnedrande mot männen
Lisa Magnusson: Efter skandalen i Eiffeltornet tycks alla ha lärt sig fel läxa
Lisa Magnusson: Gloria Steinem höll ett av sina två löften – och det är jag tacksam för
DN:s ledarredaktion: Hur illa kan det egentligen gå i Tyskland?
Lyssna på ledarredaktionens podd med Amanda Sokolnicki och Kirsty Armstrong: