En svensk kvinna blir i snitt 85 år, jag är halvvägs dit nu. Jag märker det på ett nyfunnet, starkt intresse för pilates, hudvård och döden – jag får inte dö ifrån mina barn i förtid!, men tiden går bara fortare och fortare och det är så läskigt, som att sitta på ett tåg som man vet kommer att accelerera genom ålderdomen rätt in i evigheten, och intigheten.
Jag har ändå tur, att jag närmar mig detta just som medelålders kvinnor blivit en grej, just som deras – våra! – villkor börjar diskuteras öppet.
Det är tv-serien ”And just like that”, den geriatriska uppföljningen till mäkta populära ”Sex and the city”, om en handfull piffiga kvinnor i New York. Det är filmer i stil med ”Babygirl”, där en övergångsåldrande Nicole Kidman utforskar sin sexualitet. Det är kultursideartiklar och debatter.
Mäns medelålder har det ju talats om länge, och förklenande: hur de krisar och odlar skägg, skaffar motorcykel, förälskar sig i någon ung tjej. Men för kvinnor har det varit ännu värre. För dem finns det något pinsamt med att alls fortsätta existera sedan åren börjat rista sina spår i dem – den process som Åsa Linderborg i ”Året med 13 månader” kallade att ”dofta ur”. De har gett allt de har att ge, ingen vill ha dem längre, så vad ska de då vara bra för?
De har gett allt de har att ge, ingen vill ha dem längre, så vad ska de då vara bra för?
Det där är ett missförstånd, har det nu visat sig. Kvinnor doftar inte ur. Av allt att döma tycks klimakteriet tvärtom vara en omstörtande nära livet-upplevelse. Som en andra pubertet. Har det kanske bidragit till genansen? Kvinnligheten är så kroppslig, samtidigt som allt med kvinnors kroppar betraktas som snudd på groteskt. Behåring, behov, begär. Funktioner, imperfektioner. Mensen ska det smusslas med i alla år – och sedan dess upphörande.
Även medicinskt behandlas den åldrande kvinnan som ett mysterium. Sök för sömnproblem, svettningar, nedstämdhet, ångest, trötthet, värk och sköra slemhinnor, och du ska finna… en förvirrad primärvård. Särskilt utanför Stockholm, visar Socialstyrelsens kartläggning.
Därför är författarens Miranda Julys omsusade och hyllade ”Alla fyra” så intressant. Den säljs in som en roman som får kvinnor att skilja sig. Oklart varför, för huvudpersonens skilsmässa framstår som ett helvete, framtvingat av en inre oundviklighet: Klimakteriets hormonkaos, eller hennes egen personliga mognad – det är svårt att veta var allting börjar och slutar. Kanske är man helt enkelt summan av allt?
Också Miranda Julys alter ego skäms, för sin omöjliga uppriktighet och konstighet – det som gjort henne till en så framgångsrik konstnär, för sin åldrande kropp, för sin töntige unge älskare. Och jag börjar undra om den där genansen egentligen bara är andra sidan av öppenhet och sårbarhet?
Tidigare fick den allt förkrympande skammen råda. Men de kvinnor som åldras nu är uppvuxna med en självklar feminism. De kräver att få vecklas ut och leva.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vem bryr sig om vad Sabrina Carpenter ”skickar för signaler” till barn?
DN:s ledarredaktion: Efter fiaskot – här är experterna som sågat regeringens klimatpolitik
