Ibland spelar det ingen roll att någon blir friad i domstol. Skulden klibbar fast.
Som efter styckmordet på Catrine da Costa år 1984. Bevisningen räckte inte för att fälla allmänläkaren Thomas Allgén och obducenten Teet Härm, men det – så står det i den friande domen – är ”ställt utom allt rimligt tvivel” att det var de som styckade kroppen.
”Alla” fattade därmed att de så klart även begått mordet. ”Alla” hade fel.
Journalisten Per Lindebergs bok, ”Döden är en man”, visade år 1999 att de anklagade var oskyldiga till både mordet och styckningen. Det gjorde ingen större skillnad. Formellt var de ju friade, det fanns ingen dom att överklaga. Dessutom hade pöbeldomstolen redan avgjort ärendet: Klart att de båda hade gjort det, varför skulle man börja rota i vad som kunde tala emot detta faktum? Det var väl bara kvinnohatare som kunde ha intresse av sådant, sorten som tyckte att en död sexsäljare som Catrine da Costa inte var någonting värd.
Klart att de båda hade gjort det, varför skulle man börja rota i vad som kunde tala emot detta faktum? Det var väl bara kvinnohatare som kunde ha intresse av sådant.
Och åren gick.
Härommånaden – över 40 år efter hennes död – kom journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallboms mycket grundliga dokumentär, ”Det svenska styckmordet” (SVT Play), till samma slutsats som Per Lindeberg.
Polisen låste sig tidigt vid Thomas Allgén och Teet Härm, visar dokumentären, och struntade i andra spår. Medierna drogs med, och gjorde snaskig följetong av fallet. Åklagarens arbete präglades av ofattbart slarv. Hela caset vilade tungt på Thomas Allgéns exfru som – uppbackad av två barnpsykiatriker – påstod att den då tvååriga dottern inte bara bevittnat dådet som ettåring, utan också kunde redogöra för det.
På inspelningarna är det tydligt att det är exfrun själv som ställer ledande frågor och övertolkar barnets lekfulla prat. Bibba, det är nog sexuellt våld. Dudda, det kan väl betyda döda.
På inspelningarna är det tydligt att det är exfrun själv som ställer ledande frågor och övertolkar barnets lekfulla prat. Bibba, det är nog sexuellt våld. Dudda, det kan väl betyda döda. Och Tomt, det måste vara Teet. Vilka var mer med? ”Mormor”, föreslår barnet, och blir genast rättad: Nej, mormor var inte där.
Det var inte juridiska snårigheter som gjorde att de båda männen inte fälldes, utan undermålig bevisning. Ändå blev de fångar på livstid, dömda av den allmänna opinionen. De förlorade familj och vänner, blev av med sina läkarlegitimationer, fick inga andra jobb heller. Kom alltmer att isolera sig.
”Jag betraktar mig inte som levande. Jag betraktar mig som död. För det är inget liv”, säger Teet Härm i dokumentären.
Nu är världen redo att lyssna, och omvärdera. Miljöpartiet kräver att regeringen tillsätter en kommission för att utreda hanteringen av det här rättsfallet. Det vore inte en dag för tidigt. För mordet på Catrine da Costa har preskriberats, den skyldige kommer aldrig att få sitt straff. Men de två andra personer som bestulits på sina liv kan åtminstone fortfarande få upprättelse.
Läs mer av Lisa Magnusson
