Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En förargerlig sak med att leva är ju att man ibland gör fel. Och det är så svårt att säga förlåt, eftersom man då medger denna felbarhet. Det är att blotta strupen; sårbart.
Den moderna människan tror sig ha hittat ett sätt att ledigt visslandes runda problemet. I stället för en riktig ursäkt har det blivit populärt att säga: ”Förlåt om du tog illa upp”. Det låter som en ursäkt – men det man beklagar är i själva verket inte sin egen handling, utan att någon annan kanske är överdrivet känslig.
Sebastian Stakset tänker dock annorlunda.
Han är en man med riktigt stökig bakgrund. Hans tidiga år präglades av droger och våld, och snatteri som blev till stöld som blev till inbrott som blev till värdetransportrån. Redan 19 år gammal dömdes han till fängelse. Därinne såddes också fröet till hiphopgruppen Kartellen.
Det finns ju en sorts oförutsebarhet som är förutsebar: Under åren som följde begick han fler brott.
Det finns ju en sorts oförutsebarhet som är förutsebart: Under åren som följde begick han fler brott. Han dömdes även för mordhot mot Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson. Han fick problem med myndigheterna, som menade att han undanhållit inkomster och var skyldig en kvarts miljon extra i skatt.
Men sedan vände det. Han mötte Gud.
Och när Sebastian Stakset gör något så gör han det uppenbarligen fullt ut – inklusive att vara en god kristen. Nu blev han hjälparbetare och evangelist, gick med i Livets ord. Han försökte sona alla tidigare synder, fort och hårt.
Han gick ut i tv och sade förlåt till polisen, till räddningstjänsten, till skolpersonalen, till myndigheter som han jävlats med, till sin mamma, ja till alla. Han bad även Jimmie Åkesson om ursäkt, och sade att han älskar honom som medmänniska.
Även mer nybegångna fel är han snabb att beklaga. Som nu häromdagen.
Det hade varit debatt i Pingstkyrkan i Malmö, det gällde regeringens idéer om att börja fängsla 13-åringar. ”Något brast inom mig”, skriver Sebastian Stakset i ett publikt inlägg på Facebook.
Och det berodde inte på hans meningsmotståndare, den moderata riksdagsledamoten Peter Ollén: ”Tvärtom talade han sakligt och vänligt utifrån sin övertygelse. Jag däremot drev på som ett urspårat ånglok. [—] Nu sitter jag hemma och ångrar mig.”
Det där oförblommerade, offentliga påtagandet av skuld är så klart lite ovant. Men framför allt är det avväpnande – ja, sympati verkar faktiskt vara den spontana reaktionen: Folk säger att det är starkt av Sebastian Stakset att säga förlåt, och modigt.
I själva verket är det alltså så att den som gjort fel faktiskt kan bli mer, inte mindre omtyckt. Allt som krävs är en uppriktig ursäkt.
Tänk om politikerna visste det här?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Dåligt sällskap? Nej, herr statsminister: militanta nazister
Peter Wolodarski: Trump vet vem som styckade journalisten – han älskar kronprinsen ändå
