Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ni vet den där oskrivna internetregeln om att ifall en person exempelvis delar med sig av ett recept på mandelkaka så dyker det alltid upp någon i kommentarsfältet som säger: ”Jag är allergisk mot mandel.”
Just så känner jag mig när jag läser om den nya trenden die with zero, att dö med noll kronor på bankkontot (DN 9/10): Jag blir en person som genast vill påpeka sin mandelallergi.
För själv har jag då aldrig behövt kämpa för att bli av med mina pengar – likt de flesta måste jag envetet streta åt motsatt håll.
Generationerna som växte upp under världskrigen har varit bra på att hushålla; för bra. De framlevde sina dagar i dunkel köld, för att spara el och värme, minsta brödskalk och snörstump togs till vara, för det kunde man ju aldrig riktigt veta, hur det skulle gå sedan. Vartenda öre vände människorna då på, för på den tiden fanns ören, och varje liten slant som blev över sparades i madrassen, för framtiden.
Till vilken nytta? Frågade sig generationerna som kom därefter. Delvis med rätta.
I välfärdsstatens era har det i stället blivit alltmer inne att förverkliga sig själv – ett i sig bisarrt begrepp som antyder att vi inte är riktigt verkliga så länge vi fokuserar på annat än våra egna navlar.
Och de nya kullarna pensionärer brukar tecknas som bostadsklippare som sticker i väg på golfresor och vingårdssemestrar och låter tillvaron kantas av guld, 70 är det nya 50 och kalendern ständigt fulltecknad.
Men i själva verket utgår denna die with zero-mentalitet från en mycket liten, men talför klick lyckligt lottade livsnjutare: Hela filosofin bygger på att man är så trygg ekonomiskt att man vet att man alltid klarar sig. Att man redan har en så stor buffert att man har råd att maxa livet.
Ja, jag är allergisk mot mandel, men det är ärligt talat majoriteten av Sveriges pensionärer också.
Ja, jag är allergisk mot mandel, men det är ärligt talat majoriteten av Sveriges pensionärer också: tre av fyra är i behov av olika bidrag och stöd, såsom garantipension, för att klara tillvaron. Av kvinnorna är det nio av tio (Senioren 30/9 2022). Många inte bara die with zero, de lever with zero.
Det är svårt att tåla hur ekonomiskt oberoende framställs som ett upplyst val, och den egna njutningen som det högsta: ”Om du arbetat massa timmar för kapital som blir kvar på kontot när du dör är det erfarenheter som aldrig blev av”, så lär oss die with zero-filosofin i DN:s reportage.
Jag håller inte med. Jag skulle visserligen älska att vara rik. Men vad är egentligen meningen med allt, om inte att göra vad man kan för att livet ska bli bättre för andra, för dem som kommer efter en? Tidigare generationer kanske unnade sig för lite, men de förstod åtminstone det mest grundläggande.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den judiska filmfestivalen i Malmö har stoppats, sägs det – men sanningen är en annan
Susanne Nyström: Politikerna gräver gropar åt varandra – nu faller alla däri
