Varför är det så fult att vilja ha det fint? Detta retar mig.
Nu senast är det författaren Maja Larsson, som lär oss att det är borgerligt att bry sig om hur man har det hemma (DN 14/9). Dessutom förstör man miljön och klimatet: ”’Men jag inreder bara med återbruk’, säger en del. ’Jag köper bara begagnat, jag snickrar själv, hela vardagsrummet har jag fyndat på Blocket’.” Okej, men det spelar ingen roll för Maja Larsson, eftersom det inte löser huvudproblemet, som är ”inredningssjukan” i sig.
Förmodligen hänger intresset, som hon också är inne på, ihop med hur bostadsmarknaden fungerar. För de allra flesta är köpet av en lägenhet eller ett hus den största affär de gör i livet. Att fixa fint ökar värdet. Kruxet är att det förstås måste vara allmänt tilltalande, inte får riskera att skrämma bort de framtida köpare som kollar fotona i mäklarannonsen sedan.
Jag gissar att det är därför svensk inredning är så… beige. De tongivande influerarna är verkligen helt extremt slätstrukna. Även nu – när modet föreskriver brokighet och färg och personlighet – ser allt ut som en och samma begravningsbyrå.
Svaret är att allt handlar om att uppfostra kvinnor
Själv har jag löst problemet genom att vända blicken åt scenografin. Det finns hela sajter tillägnade filminteriörer; min egen favorit är den romantiska komedin ”You’ve got mail”, där Meg Ryan inte bara lever alla kvinnors dröm om att driva en småskalig bokhandel, utan dessutom bor i ett underbart litet stadsradhus. (Är det svårt att vara småföretagare i en döende bransch? Ja. Men inte värre än att man har tid för en spännande mejlromans med Tom Hanks.)
Maja Larsson, däremot, framhåller hellre den dietist som avslöjat på Instagram att det enda pyntet på hennes balkong är ”en gammal död julgran”. Alltså… Tro mig när jag säger att jag har full förståelse för folk som inte ids röja bort gammalt bråte. Men varför skulle man vilja lyfta sådan deppig antiinspiration som ”befriande”?
Svaret är att allt handlar om att uppfostra kvinnor.
Enligt Ellen Key ”skulle kvinnorna ’gagna och gläda världen mera’ om de sov, promenerade eller läste en bok i stället” för att skapa ett perfekt hem, skriver Maja Larsson, och kommer till slutsatsen att hon har helt rätt; att detta gäller än i dag.
Det påminner om Nina Björks ikoniska angrepp på folks ”skitdrömmar” om inredning: ”Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.”
Men är det inte just för att världen brinner som vi behöver små drömmar som den om ett nytt köksbord? Och varför ska allt kvinnor gör jämt vara så uppbyggligt och till nytta för andra? Är det rent av på grund av att vi ständigt förväntas ’gagna och gläda världen’ som det är skönt att ibland få vända sig inåt, och tänka: Vad härligt det vore med ett nytt doftljus som heter Serene forest in absolute silence härinne.
För så kan ju inredningsdrömmarna också tolkas. Som längtan efter ett eget rum.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Situationen med Ozempic har spårat ur
Gina Gustavsson: Vi har ett favoritbarn där hemma – och det är inte vårt eget